minfux

Att trampa på samma ställe

Jag läser lite då och då om de (med travare) som skriver att de kommit till en punkt där de inte kommer längre. Men jag blir lite fundersam då, för varken häst eller ryttare blir ju aldrig riktigt fullärd. Jag köper inte riktigt detdär om att det är stopp, slut, de går inte att utvecklas mer. Det går ALLTID att utveckla något. Jag kommer aldrig blir "färdig" med Bellie. Det kommer alltid finnas saker att finlira på. Jag har mycket svårt att tro att alla dessa ekipage har nått toppen av sin utveckling och att det är stopp där.

 

Det känns mer som att det har med tappat intresse att göra, att man tröttnat. Kanske på hästar/ridning överlag eller kanske på hästen, en travare. Och då är det ju helt rätt att sälja/byta häst givetvs. :-) Men jag tror man ska gå tillbaka till sig själv och fundera på om man verkligen är ärlig mot sig själv, och hästen, när man säger att det inte finns något mer att utveckla. Sedan tror jag att rätt tränare är extremt viktigt, för det kan jag säga själv, att hade jag inte tränat för någon över huvudtaget hade jag aldrig fått mina aha-upplevelser och små tips/råd som gör att jag kan utveckla oss vidare på egen hand. Då kanske vi oxå stått och trampat på samma ställe, vi kanske hade fortsatt kämpat med dedär vänsterfattningarna som var obefintliga, och dedär tempramentet jag och B har haft och vi hade kanske fortsatt tvärnita på 40cm oxrar med gråten i halsen och inte fattat varför tusan vi inte kommer vidare.

 

Men jag vet inte, svårt för mig att sätta mig in i den situationen kanske. Jag är kanske lite udda. ;) Jag får höra lite då och då att jag har ett speciellt driv och målmedvetenhet i min ridning och utveckling, och det kanske inte alla har? Det vet inte jag. Jag kan bara gå tillbaka till mig själv. Jag kan komma på tusen grejer att utveckla både som ryttare och att utveckla min häst. Är det inte galoppfattningar så är det avsaktningar, gångarter, formen, lösgjordheten, avslappningen, min sits, mina skänklar, min inverkan, mina hjälper, mina tankebanor. Allt. Allt går att utveckla. Men man kanske måste ha ett visst driv?

 

Alla mina bilder och filmer är en stor del av utvecklingen oxå, för då får jag verkligen SE mina brister och då är det lättare att förändra något. Att kunna gå tillbaka och se hur det sett ut förut, jämfört med nu, får mig verkligen att förstå vad vi åstadkommit, vilket gör mig peppad att fortsätta i samma riktning.

Sen är ju jag en sån som inte kan sälja mina djur. Mina djur är mina familjemedlemmar och jag kan bara inte göra mig av med dom. Bellie är här för att stanna. Jag har fått höra några ggr att det var tur hon kom till mig, för annars hade det kunnat gått hur som helst. Hon är ju verkligen speciell den lilla röda damen, så jag är beredd att hålla med om den punkten. Vi har gått igenom otroligt mycket hon och jag, och känslan av små små framsteg som gör att jag, och ett djur på 500kg samarbetar bättre och bättre.. ja, det är nog den känslan som får driver mig.

Vissa hästar kan gå hur långt som helst och vissa är betydligt mer begränsade. Efter tio år tillsammans med Iris så hade det inte hänt mycket dom sista två åren. Det fanns självklart grejer att finslipa på och bygga muskler och stärka henne ytterligare. Men när jag ställde högre krav än hon orkade med och tyckte var roligt så blev ju inte ridningen utvecklande längre. När jag sänkte kraven lite och gjorde ridningen rolig för henne, ja då gav det inte mig någonting. Efter våra tio år så visste jag dessutom exakt hur hon skulle reagera i alla situationer. Det är faktiskt ganska trist. Inga utmaningar, inget nytt. Att låna ut henne på foder och fokusera på Lukas som har mycket utveckling kvar och som jag verkligen kan lära mig massor av var det bästa beslutet jag tagit under hela 2011! Att hon dessutom hamnade hos min medryttare gjorde ju det hela ännu enklare. :) Så tänker jag i alla fall!

Är inne på mobilen så kan inte svara direkt på kommentaren, så svarar här...

På besiktningen gick dom igenom rygg, munnen, hela ryggen mm. Det enda som behövde göras var att fila tänderna lite. Men ska förmodligen till kliniken med henne på Tisdag och kolla henne lite kiropraktiskt... :)

Och böjprov då haha

Jag tycker det är jättefint att se en tjej som bara vill lära sig mer o mer hela tiden. Verkligen! Man gör det bästa man kan av den älskade häst man har och ens egna svagheter. Med kännedom om vad man måste jobba på och en bra tränare så tror jag som du att det alltid kan bli bättre :)

Jättefin häst och ni passar så fint ihop!

Jag har känt några gånger, även med min tidigare häst att vi fastnat lite, dock aldrig att vi inte kan ta oss längre, för som du skriver kan man alltid finslipa något! Tror det är just det många menar, att dom helt eknelt inte vet hur dom ska ta sig vidare, och behöver tips och knep för att ta sig över den tröskeln! När jag känner att vi fastnat, går jag hem och funderar ut olika lösningar, och sen testar jag mig fram. Sen tror jag när dom tycker att hästen inte kan utbildas mer, behövs det ofta att man är lite mer konsekvent som ryttare, och att man dessutom GÖR det roligt för hästen. :)

Jag tror du har en poäng i det du säger. Går det lite motigt och man får backa så tröttnar många tror jag. Man har kanske inte tillräckligt med tålamod många gånger.

Med tanke på din utveckling under den tid jag följt din blogg så är det tydligt att du har ett speciellt driv som många av oss andra saknar. Annars skulle du inte kommit så långt som du gjort på så kort tid :)

Man kan ju inte komma hur långt som helst, ibland måste det finnas en gräns på hur mycket mer man ska begära av hästen. När min travare tränade 140 höjder (och tävlade tom 130 nivå) så kände vi att där hade han nått sin maxgräns. Visserligen hade han säkerligen försökt hoppa högre om vi bad honom, men antagligen skulle hans kropp inte hålla för det med tanke på att han ändå delvis var liten och delvis inte avlad för ändamålet.