minfux

... om man nu kan kalla det "drömmer". Har precis kommit hem från praktiken, som gick finfint. Påvägen hem så åkte jag förbi busshållsplatsen jag alltid åkte från när jag kom från gamla stallet, lilla Älva-stallet. Det första stallet jag hade B i. Det var en sån mysig tid, och då hade jag fortfarande hade min bästa vän vid min sida. Så många skratt, så många minnen.

Jag hade alla fyra hästarna i det stallet, så jag har väldigt många minnen därifrån. Nekter, Mack Que, Moongate och Bellie. Alla badritter till stranden, alla galopper på ängarna, alla skratt med vänner, alla träningstävlingar med 3 min ridavstånd. Alla ggr jag fick tuppjuck och fick för mig att åka och rida mitt i natten på sommaren. Allt detta är underbara minnen! Jag kan inte säga att jag vill tillbaka, men nog saknar jag det allt. Jag hade gångavstånd dit, det tog 20 min. Hur behändigt som helst.

Vi flyttade senare till ett annat stall på ön, och även där har jag en del (rätt få) härliga minnen från. Mer sämre tyvärr. Men jag är oerhört glad att jag tillslut fick upp ögonen och flyttade därifrån.

Numera står vi långt ifrån stan, och dit flyttade jag för min egen och Bellies skull. Främst för Bellies. Vi står som ni nog vet hos våran underbara vän, tränare och medryttare Emma. Vi brukade tidigare åka dit på loven, + att jag lämnade av Bellie där när jag skulle på semester på somrarna. Och jag släppte aldrig tanken, blicken och känslan över hur himla väl hon trivdes där. Hon var en i gänget, lyckan lyste över hela henne. Så fort hon kom dit så var hon en i flocken. Tjejerna välkomnade henne så bra och det var som om dom alltid varit en flock tillsammans.

På Alnö var det tvärtom. Ingen utav hästarna visste var de hade varandra, och ingen visste hur de skulle bete sig. Så den ene bestämde över den andre som bestämde över den tredje, och det hela vart ett enda virr varr.

När jag då börjat gå i flytt-tankar så blev det mer och mer självklart att jag skulle ha henne hos Emma. Himmelriket för hästar om jag får säga det själv! Min dröm har alltid varit att ha hästen på lösdrift, i stora hagar och i en stor, härlig flock. Vilket är precis vad jag kan ge min häst idag! Och jag älskar det. Hon lever min dröm. Och jag är så glad att jag kan ge henne det.

Vad Bellie vill är det viktiga för mig, jag åker flera mil med buss för hennes skull när jag lika gärna hade kunnat ha henne 20min gångavstånd ifrån mig. Jag vill att hon ska ha det bästa, alltid! Och jag är så glad att jag kan ge henne detta. I första stallet fick hon stå i en liten frimärkshage utan vänner i samma hage, och inomhus var det för lågt i tak + otroligt dålig ventilation. Jag mådde ju såklart dåligt eftersom jag inte kunde ge henne bättre än så.

Och jag vill bara tacka Emma Päärni enormt mycket för allt du gör för oss! Du ställer upp i vått och torrt. Du förstår mig som ingen annan. Du dömer mig inte. Trots mina mindre bra egenskaper så finns du alltid där, och du dömer mig som sagt inte, utan du har alltid förståelse.

Du kör mig till och från bussen varje gång jag ska till stallet. Du rider Bellie de dagar jag inte kan, och när hon vilar eller du inte har tid att rida så tar du in och pysslar och goar med henne ändå. Du kör och följer med oss på träningar och tävlingar, du tränar oss i dressyr (bättre än någon annan skulle kunna). Du tar oss längre och längre fram och förverkligar mina drömmar.

Jag vet ingen mer underbar människa än du! Jag känner mig nästan dum ibland som tar emot allt du ger mig, men förhoppningsvis får du tillbaka oxå! <3

Emma Päärni