minfux

Måste bara få dela med mig av denhär erfarenheten. Dom som känner mig vet att jag är (var) en ganska så negativ människa. Har lätt att ge upp, se ner på mig själv, tänka att jag inte klarar de eller de, tänka att det inte går. Att det är lika bra att skita i det. Fly från det jobbiga.

Så fort det blivit jobbigt har jag flytt. För att ta hoppningen nu då, där jag verkligen märkt av skillnad. Jag har ju varit grymt hopprädd, som de flesta vet. Jag brukar hålla mig på en nivå av 50-70cm, där jag tycker att 70cm känns väldigt läskigt.

Nu i höstas så debuterade jag 70cm bana på en träningstävling, och den höjden började kännas helt ok. Ingen rädsla. Men rädslan för annorlunda hinder fanns fortfarande kvar, t.ex titthinder, mattor osv.

Jag har alltid tjuvhållit Bellan i hoppningen, inte riktigt låtit henne galoppera. Vela ha 100% kontroll, dvs samla henne in i det sista för att ha kontroll på allt, t.ex var hon ska hoppa av.

Sen jag började träna för Marianne har utvecklingen gått otroligt snabbt framåt. Men rädslan över hoppningen har varit stor många lektioner även för Marianne. Jag minns en lektion för 4 veckor sedan, där jag verkligen var millimeternära på att börja grina utav alla känslor jag fick när Bellie stannade på en kryssoxer, som vi aldrig hoppat tidigare. Hindret låg på 60cm ungefär. Jag var så rädd, uppjagad, spänd och ja.. Jag höll på att bryta ihop.

När jag såg en av våra hoppfilmer för 3 veckor sedan så slog det mig att shit vilket undertempo jag red i. Vi red galoppbommar och hästen nådde knappt fram, såg jag på filmen. Så jag blev ganska sur på mig själv då.. Och där kommer det positiva tänkandet in.

Till nästa hoppträning då, dvs förra veckan, så förbjöd jag mig själv att tänka nånting negativt över huvudtaget. Och istället endast tänka framåt. Så jag satt hela dagen och intalade mig själv att jag skulle rida FRAM, och jag skulle ta Bellie över hindren. Jag skulle driva om det blev tveksam ridning, och jag skulle inte vara rädd. Hela dagen satt jag så.

Vad hände? Jo precis det jag hade tänkt. Jag vågade rida framåt, släppa handbromsen, parera henne när det blev osäkert och jag vågade HOPPA! Utan att känna någon större rädsla.

Den lektionen gav mig 10ggr bättre självförtroende än innan, och tills igår hade jag laddat upp ännu mer med positivt tänkande. Och vad hände? Jag hoppade en bana på 80cm. Jag kan knappt tro det själv? Jag vågade rida an ett titthinder, och trots att hästen gick åt sidan första ggn vågade jag rida an, parera och driva tills vi kom över - utan större rädsla. Kände mig faktist nästan inge rädd eller nervös alls för själva höjden.

Vet ni hur skönt det känns att jag äntligen börjar komma över rädslan, och kunna ha kul istället för att börja grina av alla möjliga känslor som samlas i mig när jag blir rädd, spänd och nervös? Det är underbart!!

Och med detta vill jag säga, har ni något problem, någon rädsla eller någonting ni tycker känns jobbigt. TÄNKT POSITIVT! För om jag, världens surkart som tänker (tänkte) negativt hela tiden så fort nånting kändes jobbigt eller läskigt, om jag kan tänka positivt och det faktist fungerar, då kan NI det!