minfux

Tänkte jag skulle skriva litegranna om Bellas väg från travare till ridhäst och min väg från nybörjare till en rätt ok ryttare. Får många frågor lite då och då som svaren nästan alltid inkluderar en väl lagd grund på hästen. Som t.ex, bett på starka hästar, folk som har hästar som inte "kan" gå i form etc. Allt kommer jag baka in i denna text.

När jag tog mig an B hade jag ridit i 2 år, ganska exakt. Dvs jag kunde inte värst mycket, även om jag utvecklades fort. Ända från början såg jag till att ha en tränare till hands, vilket är det absolut viktigaste för vilket ekipage som helst. Men mest viktigast för ett ekipage som båda är helt gröna egentligen. Emma blev det då för oss, som jag fått tips utav en kompis om. Mailade Emma och bad henne berätta om henne och hennes hästsyn, då jag e väldigt kräsen vad gäller vem jag tränar för. Allt klickade redan i mailet. Det är jätteviktigt att man känner att tränaren fungerar med både sig själv och hästen. Man ska aldrig känna sig obekväm och tänka att "Ne men denne vet nog vad den gör". Fast det känns fel i magen på en. Aldrig. För då ÄR det fel. Våga alltid ifrågasätta och undra över saker för att lära dig mer.

Redan första lektionen för Emma så lärde jag mig typ 20ggr mer än vad jag lärt mig under mina första två år. I början var Bellan inte ett dugg dressyrriden, hon var montétränad, travtränad och skogsriden. Så det var verkligen grundläggande arbete som gällde. Redan från början hade jag ställt in mig på att jag ville satsa på att lägga en bra grund för Bellie, satsa på dressyren först för att bygga upp henne ordentligt. Givetvis hoppade jag studs och lite gymnastikövningar, lägre hinder med henne, då det är en del av uppbyggnaden oxå.

Jag har haft ett rent helvete med denna häst, första tiden. Givetvis inte hennes fel på något plan, utan bara mitt. Jag kunde ju inte mycket som sagt, men jag kämpade för att lära mig. Det tog hela 8 månader innan poletten trillade ner för mig och jag kunde börja rida henne mot en lång och låg form. Observera, för MIG, inte för hästen. Även om hon var en oskolad travare. Det handlar nästan aldrig om hästen. Bara om ryttaren. Här skulle många sätta på en snodd eller graman för längesen, och vara nöjd bara hästen krökte på nacken.

Det tog närmare ett år för mig att kunna trava ute på min häst i skog och mark utan att hon blev som skjuten ur en kanon och for iväg i världens travartrav. Hon hade vissa dagar då hon var lugn och lyssnade på mig, men för det mesta så skrittade jag bara när vi red ut. Det gick inte att trava utan dragkamper som hette duga. Och här skulle många kalla hästen stark och sätta på den ett pessoa eller annat bett skarpare än tränsbett. Klart att Bellie for iväg med mig eftersom jag inte kunde kommunicera bra med henne. Jag. Inte hon. Inte hennes fel.

Givetvis hade vi trevliga stunder oxå, självklart. Hon gjorde ju framsteg hela tiden, även om vi fick många bakslag. Jag ville ge upp många, många gånger. Jag vet inte hur många gånger jag verkligen velat släppa allt och gå hem och gräva ner mig, grina. Inget ville funka, allt kändes hopplöst. Fick jobba på min korta stubin under första tiden tillsammans, har alltid haft grymt kort stubin och låtit det gå ut över hästen. Jag kan nu stolt säga att det är så gott som över nu, sen en bra tid tillbaka. Jag har jobbat otroligt mycket med mig själv mentalt, för Bellas skull.

Tillslut började jag även kunna rida henne korrekt ute i skog och mark, kunde börja jobba henne och rida mer dressyraktigt även ute. Vilken känsla det var! Men hon kunde fortfarande få för sig att öka farten i galoppen och göra lite som hon ville där, tycka att det var ok att strunta i mina hjälper.

Speciellt när vi red ut med andra. Hon var helt galen ifall vi inte var först. Hon gjorde ALLT i sin makt för att komma först ifall vi travade/galopperade bakom någon annan. Det ledde ju till en hel del bråk och problem.

Sedan flyttade vi ut till Emma. Och härifrån har det mesta släppt. Eller allt i princip! Vi fick nog en större chans till utveckling här helt enkelt. Vi båda mådde bättre psykiskt och vi fick bättre chanser att träna. Emma följde med oss överallt och var med som stöd och stöttning när det blev fel, och när allt var bra såklart. Hon hoppade upp när jag spårade ur och hon hjälpte mig ur svåra situationer. Hon fick mig att ta tag i mig själv.

Sedan har det i princip bara gått framåt. Vi har givetvis bakslag, det har vi alltid då och då. Fullt normalt. Men här började jag hoppa lite mera. Träna massor av dressyr, och här började vi även att samla henne lite mera och kräva lite mer. Första året så fick Bellan gå lång och låg, nästan hela tiden. Vi plockade inte upp henne något. Tanken var att bygga upp en fin överlinje och att få henne stadig och trevlig i den låga formen först. Många vill gärna ha hästen i en hög form. Och i vissa fall har hästen naturligt en hög form, men ryttaren är så glad så eftersom hästen böjer på nacken. Fast det inte alls är en ändamålsenlig form.

Skänkelvikningar och andra förflyttningar började fungera, jag hittade fler och fler knappar på henne. Hon började kännar mer ridbar. Hon slutade ta kontrollen i galoppen, jag kunde (kan) fatta galopp var som helst och hon är med mig ändå. Visst har hon egna åsikter, men hon är lite mer som Emmas hästar nu. Hon frågar först.

Strax innan vintern började vi träna hoppning för tränare, Marianne Bäckström. Bland det bästa jag gjort. Varit otroligt hopprädd och smittat av mig detta på Bella oxå. Men med Mariannes hjälp har vi kommit riktigt långt på kort tid. Nu först börjar jag hoppa lite högre. Det är viktigt att inte skynda och stressa. Nu är det ju för att jag varit hopprädd som jag väntat riktigt såhär länge med att hoppa högre, men jag tycker man ska passa sig för att börja hoppa upp en helt grön travhäst som absolut egentligen inte har orken för det, bara viljan.

Mitt råd är att lägga en BRA grund för hästen. En naturlig grund utan massa "hjälpmedel". Du, hästen och en tränare ni trivs med, det ska räcka för att ni ska utvecklas och komma framåt. Sen lägger jag till att jag tycker att en equiterapeut och massör är ett måste det oxå, för att veta att hästen har alla fysiska förutsättningar att utföra det man ber om. Låsningar och spänningar är mycket vanligt. Hade inte jag tagit ut ET från början hade jag aldrig fått veta allt som B hade i kroppen då. Hon var totalt snedmusklad, spänd och var låst i båda SI-leder. Hon hade en hel del jag fick jobba med. Underhållsmasserar själv, och tar ut ET/massör några ggr om året för genomgång för att se om allt fortf. är bra.

Nu är hon hur fin som helst kropp och knopp, och en riktigt trevlig ridhäst.