minfux

Har precis kommit hem från hoppträningen ikväll. Hoppade för Gunilla idag. Jag var riktigt peppad, och jag trodde verkligen B skulle vara som hon varit senaste ggna jag hopptränat/galoppintervalltränat. Men gudars så stressad hon var, lille stackarn. Det var bara att bita ihop och andas, ha mycket tålamod. Och jag klarade det!

Hon var så himla stressad, spänd, kort, röck tyglarna ur händerna på mig konstant. Gick inte att göra något vettigt typ. Men vi hoppade sockerbitshinder till att börja med, och först gick de uruselt, men sen gick de rätt ok. Sen fortsatte vi på en bruten linje till ett annat hinder, och tillslut så la vi till ett tredje.

Jag kom in i trav nästan alla gånger. På slutet så fick vi till en skitfin och lugn linje på dessa 3 hinder, med rätt galopper och hon var som sagt väldigt lugn och fin. Så där gav vi oss. :-)

Jag tror Bellis fick lite flashback från när vi hopptränade i grupp sist, plus att jag hade spö i min hand vilket gör henne på G och hon tänker bara galopp då. Men vi gjorde ett bra avslut så nästa gång tror jag hon kommer ha lugnat ner sig. :-)

Det positiva idag var:

* Jag bet ihop, höll lugnet och andades, tappade inte tålamodet
* Jag gav inte upp
* Jag bröt inte ihop
* Jag fortsatte kämpa och försöka
* Vi fick till några fina och lugna galopper och hopp på slutet

Som sagt, hur jävligt ett pass än må kännas så finns det alltid positivt att plocka ur det!