minfux

I 3,5 år har jag haft äran att äga vad som är i mina ögon världens finaste häst. Jag hade inte kunna hitta en bättre häst för mig. Jag måste säga att första åren så kände jag aldrig att vi riktigt klickade till 100%, men jag visste att jag måste lägga ner blod, svett och tårar för att få det att funka. Hon är ju inte en häst man bara "tar över". Man måste förtjäna henne.

Nu senaste halvåret. Eller, sen efter vilan i augusti-oktober, så känner jag att vi verkligen börjar klicka till 100%. Hela förra året bestod egentligen av framsteg, så redan då började vi bli väldigt samspelta. Men nu, nu är det bättre än någonsin. Jag känner hur hon lägger mer och mer förtroende för mig och jag känner hur hon börjar lita på mig i dom flesta situationer. Jag känner att hon börjar vilja vara med mig på riktigt nu. Vi börjar bli ett.

Det är så himla kul. Vad jag än hittar på med henne så tycker hon (och jag) att det är kul. Rider vi ut och joggar är hon glad, rider vi ett dressyrpass är hon glad, hoppar vi är hon (svin)glad. Vi har båda våra sämre dagar givetvis, men hon är en sån himla positiv häst. Och det går bara bättre och bättre för oss. Jag jobbar med mitt, vilket hjälper henne att jobba med sitt, och då kommer vi överrens.

I hagen lägger hon ner huvudet i grimman när jag ska hämta henne. Hon vill följa med. Just nu vill hon följa med mig, varje dag. Lastningen går bättre än nånsin, hon följer med mig in, hon tjurar inte, hon stegrar inte. Inte de tre senaste gångerna iallafall. Sedan om vi får ett "återfall" här och där spelar ingen roll. Jag känner att vi börjar få en kontakt vi inte haft förr.

Förr hade jag känslan av att jag måste lära mig att tycka om Bellie. Missförstå mig inte, jag har alltid tyckt om Bellie. Men jag pratar om denhär känslan när man klickar till 100% och verkligen är ett. Vi har inte haft den känslan förut, den har vi måsta jobbat hårt för. Och nu är vi äntligen här, på god väg åtminstone. En av anledningarna till att jag haft svårt att hitta den känslan är att jag tar saker och ting väldigt personligt. Vill inte B komma i hagen tror jag att hon inte gillar mig, om hon inte vill lastas tror jag att hon jävlas med mig. Jag vet att det inte är så, men jag är känslig och tar lätt saker personligt - även när det kommer ifrån en häst.

Men sakta men säkert börjar vi hitta varandra, verkligen på riktigt. Och som sagt jag har alltid älskat min fina lilla häst. Vi har bara haft det lite svårt att hitta varandra och bli ett på riktigt.

Jag älskar min häst!