10 OKTOBER
10 oktober. Dagen då Bellie blev min, på riktigt. På papper. Dagen då jag äntligen kunde pusta ut, för nu var hon min. :-) Vi hade en betydligt svårare och längre resa än vad jag någonsin kunnat föreställa mig. Tack vare denna resa har jag lärt mig enormt mycket om mig själv, jag har fått ta itu med mina personliga problem, tagit uti med mina känslor, frustrationer, humörsvängningar etc. Allt för min fina röda tjej.
En sak visste jag säkert, jag skulle aldrig sälja henne. Det var som bara att få det att fungera helt enkelt, till vilket pris som helst. Och tur var väl det för jag är betydligt mer bekväm i mig själv idag än vad jag var då. Och jag har fått ut så mycket i mitt privata liv, av att jobba med mina svårigheter för Bellas skull. För vems annans skull skulle jag ha gjort det annars?
2008
Det är nog ganska svårt att inse hur illa det en gång var emellan oss, när jag är så bortskämd över hur det är nu. Eller bortskämd? Jag har verkligen kämpat för detta. Detta är löning för mödan :-) Efter allt slit så är vi värd detta jag och min fina Bellie.
De första 3 åren hade vi med oss Emma, som hjälpte oss från dag 1 i princip. Utan hennes hjälp hade det blivit svårt, kanske omöjligt att göra något bra av det hela. Hon var precis vad vi behövde! Sakta men säkert så hittade jag fler och fler knappar hos mig själv, och hos B. Vi båda var precis lika gröna inom ridningen, då ingen kunde nånting. Jag hade trots allt bara ridit 2 år innan jag köpte henne, en helt grön travhäst som bara blivit skogsriden. En tränare var bara ett måste.
Under dom 3 åren utvecklades vi mycket, och fort. Jag har fått höra många ggr att jag utvecklats fortare än "normalt" i min ridning. Jag tror att det var just Emma som behövde lägga min grund i ridningen, och Bellas grund. Det har gjort mig till en ödmjuk och lyhörd ryttare som löser allt naturligt och utan tvång, och som lärt mig lyssna till hästen.
2010
Våren 2011 flyttade vi till Emma, eller Bellie gjorde det. Då började jag även hoppträna för tränare, vilken blev Marianne Bäckström. Där kom vi till utveckling även i hoppningen, då jag innan mest hoppat på egen hand och med en stor rädsla i bagaget vilket ledde till mycket osäkerhet som fördes över till Bellie. Marianne hjälpte oss väldigt mycket, och hon hjälpte mig med självförtroendet. Det var tack vare henne som min rädsla började avta mer och mer i hoppningen, hon var vad vi behövde.
Första Marianne-träningen oktober 2011
1,5 år senare flyttar vi till Alnö igen, och samma vecka vi ska flytta så sliter Bellie av en muskelsena i bakbenet vilket ledde till vila i närmare 2 månader i en liten, liten sjukhage. Köpte ny dressyrsadel under tiden, och när det är dags att rida igång så märker jag att hästen är som utbytt ridmässigt. Bortsett från alla utbrott av överskottsenergi. Hon var helt fantastisk att rida, allt var förändrat. Tidigare tog hon ett rätt kort och trippigt steg då hon gärna blev spänd och bakåtsträvande. Men det var som bortblåst! Hon tog helt plötsligt ut stegen och verkligen jobbade genom kroppen. Vi hade fått en nystart.
Dressyrträning för G, våren 2012.
Det börjar då dra sig emot årsskiftet 2011/2012, då testar jag ytterligare en ny tränare, (nygammal kan man säga då jag testat i början av Bs utbildning, men det funkade inte då) Gunilla. Hon var precis vad vi behövde för att komma vidare ytterligare. Utvecklingen fortsatte, och jag började även ta hopplektioner. Hoppningen gick sisådär eftersom jag ibland tappar självförtroendet och då funkar det inte. Men dressyren fortsatte vi med.
Ett av de pass i våras där hon kändes så enormt fin, ett pass att minnas
Har i nuläget också testat en ytterligare ny tränare som jag känner att det funkar med. Som är bra för att ta oss ytterligare ett steg framåt i utvecklingen. My.
Andra träningen för My
Nu är det hösten 2012, jag har precis ägt B i 4 år. Hela detta året - från att hon skadade sig i augusti, tills nu, har vi bara gått från klarhet till klarhet. Vi har utvecklats mer än någonsin, både ridmässigt och på det personliga planet. Vi börjar hitta varandra på riktigt, hon börjar ty sig mer till mig. Jag börjar varva ner och komma ner på jorden vilket gör att hon inte känner av min stress lika mycket nu som förut. Hon börjar bli trygg med mig, jag blir trygg med henne. Vi är påväg att bli ett riktigt team. Jag och min häst.
Kommentarer
Postat av: anni
vad fint skrivet ! och bra kämpat med b! ska bli kul att själv kunna blicka tillbaka såhär så småningom :)
Svar:
Josefine Fred
Postat av: Siri
Sv; Jo, jag rider ut med honom. Han var ute senast igår!
Postat av: Sofia Spelkvist
Det är jätte kul att se eran utveckling :)
Svar:
Josefine Fred
Postat av: anna
Åh vad härlig historia och härlig sistabild! Precis så hade jag med min förra häst, en ståtlig fullblodsvalack som hette Harry. Han är sjukt saknad. Nu är det ett litet shettissto som ska bita sig in i hjärtat, så fort jag har mer tid igen efter barnafödande. :)
Trackback
