minfux

Lördagsflumm

Har börjat gräva lite mer i mina tankar och känslor ang. ridningen och min hopprädsla. Detta blir inget jätteinlägg, men ändå så jag får ut mina funderingar och kanske får lite andra infallvinklar i det hela. (Nåväl.. nu blev detta ett jätteinlägg ändå. Hehe.)

 

Jag tycker hoppning är superkul, i grund och botten. Innan jag blev hopprädd smällde jag upp hinder på 1m med min förra häst och hoppade utan att blinka, jag var odödlig och brydde mig inte om höjden över huvudtaget (mer än att det var KUL att höja). Jag var aldrig rädd. Som sagt, ung och odödlig. Har nu kämpat med ständig hopprädsla i över 4 år. Hopprädsla som varar mer eller mindre, som kommer och går. Men som blir allt mindre tack vare min tjurighet, för jag ska bli fri den.

 

Men jag vet att det ligger något annat bakom min "feghet" och min ovilja att hoppa högre, och att jag faktiskt inte är ute och tävlar mer och faktiskt satsar lite. För jag har en dröm, bakom all rädsla, bakom allt, och det är att starta en 1.10 med min häst. Det hade liksom bra känts så.... coolt? Att jag, Josefine Freéd skulle fixa att ta mig och Bella runt en bana på 1.10. Jag vet att hästen kan, utan tvekan. Det är med all säkerhet jag som sätter käppar i hjulen för oss. Men det är mer än rädsla för själva hoppningen. Nämligen rädslan för skador.

 

Skador är jag rädd för dagligen. Jag har alltid en liten, liten klump i min mage och en liten, liten tanke i mitt bakhuvud att jag ska rida sönder min häst. Att hon ska drabbas av ledinflammationer, som är min största rädsla, och som jag ständigt tänker på vart jag än rider och hur jag än rider. När jag tänker på hoppning, och hinder över 90-1m, så ser jag framför mig hur frambenen tar stryk av hela hästens vikt i landningsmomentet. Detta gör att jag inte vågar satsa på att hoppa banor över 90-1m, för jag tror att jag ska rida sönder henne.

 

Jag vet att min häst inte har tidigare skador i benen i sitt förflutna, och jag vet att hon gått igenom x antal besiktningar totalt klockrent med böjprov, och att hon fått otroligt fina lovord både från sina veterinärer och sin ET och massör över hur fin hon är fysiskt i kroppen och hur fräsch hon är i sina ben, samt att jag fått höra av vet. att han tror att jag kommer ha en fräsch och fin häst i många, många år framöver grundat på dessa besiktningar under dessa 4 år.

 

Ändå kan jag inte släppa på rädslan och oron för skador och diverse, och bara rida och ha kul. Hoppa, tävla, ha roligt. Det hade varit drömmen! Att kunna släppa allt sådant som jag ändå inte kan styra över. Jag borde slappna av och isåfall ta det när det kommer, OM det skulle komma. För vad ger det mig att sitta dag in och dag ut och oroa mig, inte våga satsa, IFALL hon skulle bli halt? Åren går. Och jag oroar mig för sådant jag inte har makt över. På sätt och vis har jag ju en makt eftersom jag väljer vad jag ska göra med henne, men jag rider efter konstens alla regler med variation av underlag och träning så hon borde inte bli halt av hur jag rider henne.

 

Jag brukar försöka tänka på dessa hästar som rids "sämre" än Bellie, om man kan säga så. Och då menar jag de som inte alls rids lika varierat, de som rids betydligt högre höjder och är betydligt mer silten än henne, som ändå är fräsch och klarar av påfrestningar. Då känns det lite bättre. Som att chansen är stor att även min häst skulle klara av det. Kanske dags att börja våga? Bellie är bevisat en rätt hållbar och tålig häst med bra läkkött. Jag förstår inte varför jag är så nojig. Kanske för att hon är mitt allt och vi har en känslig relation.

 

Jag ska, någon dag, sluta noja över allt, och bara ha kul med min häst.

 

Hur klarar ni av att tävla/träna aktivt på höjder över 1m? Hur tänker ni kring detta?

Också tycker du att jag är jordens mest nojjiga människa och dumförklarar mig ;)

För det första är jag också hopprädd, knappast när jag var yngre och tävlade ponny men sen köpte jag unghäst och efter det sitter det en liten hopprädsla och gnager i huvudet på mig. MEN jag tror att det är pga på ponnytiden kunde man bara styra på ett hinder och hoppa men nu ligger det så mycket mer bakom och då kommer tankarna och man blir för petig och vill att det ska vara för perfekt och man litar inte riktigt på att hästen kan själv ;)

Sen ang din noja, du måste nu schasa bort kontrollfreaket ur dig. Se till att ha ett bra schema och upplägg inför varje ridpass, vilket du redan har tycker jag. Hoppträna med förnuft, underlag och höjd, det behöver inte alltid vara högt :) Sen måste du ha kul och slappna av och sluta tro att du kommer att förstöra hästen för det gör du inte! KRAM

Jag förstår dina tankebanor. Dock bör man komma ihåg att de höjderna du pratar om är Lätt nivå. 110 är inte direkt någon höjd och man tränar ju inte alltid på den höjd man tänkt tävla på utan betydligt lägre.=)

Med ett vettigt träningsupplägg och stärkande ridning överlag med variation och ett upplägg som passar aktuellt ekipage så är inte skaderisken överhängande så vida man inte slarvar med hästens hälsa i stort.

Jag är nojig i mina hästar också och är väldigt noga med dem.Men det får inte gå till överdrift för då hamnar man i ett backläge som faktiskt även det kan vara nedbrytande för hästen.Det gäller att rida lagom utifrån hästens förutsättningar helt enkelt.

Hur hållbar hästen blir i träningen har ju inte bara att göra med själva ridningen heller utan foder..hovvård utrustning underlag osv..

Läs på om träningslära för häst så du själv får en bättre inblick i vilka påfrestningar hästarna faktiskt klarar. Så kommer det kännas bättre när du får en ökad kunskap.

Börja med Hästens träningslära tex av Leif Stilling.(lättläst)

En FRISK häst som tränas med förstånd har inga som helst problem att kravla sig runt på den höjden du vill uppnå.Och Bellie anses som frisk ,så kör på.Har man inte provat kan man heller inte veta.Friskt vågat hälften vunnet.

mvh/Q

Det är typ exakt så jag tänker också. Jag är inte ett dugg rädd för att HOPPA, det är vägen till hindret och efteråt jag är rädd. Att jag ska tabba mig och lägga av honom fel så att han kraschar, att han ska bli rädd och skada sig pga mig. Det ÄR påfrestande för hästens leder m.m att hoppa, och det blir mycket större belastning när de tvingas till dåliga språng, dvs hoppar av för nära osv. Sen vet jag ju samtidigt att de höjderna jag hoppar nu inte är spec krävande, samt att mina hästar är i bra kondition fysiskt. Så de SKA hålla rent tekniskt. Jag he hittills aldrig haft en häst med någon form av ledinflamation eller liknande, men det är en av mina mardrömmar. Jag vill verkligen inte utsätta dem för onödiga risker, då hoppar jag hellre lägre klasser..

Om du hoppar en meter så går det bra, skulle tio centimeter till göra hästen halt då tror du? Hur klarar i så fall någon av att rida 150 cm under intensiva tävlingssäsonger?

Ska man hela tiden tänka på allt som kan gå fel så är det inte lönt att hålla på med hästar. Utan ta konsekvenserna om det skulle råka hända, och njuta av det som funkar :)

Jag var också hopprädd en kort tid, då jag hade ramlat av min ponny 4ggr på en hopplektion, hindrerna blev läskiga, jag fick sluta när jag hoppat ett hinder på 70 några gånger, jag grät..
Jag kände en klump i magen varje gång som jag tänkte på hoppningen. (Det högsta jag hade hoppat då var 90, så allt över det var hemskt.)

Jag skulle träna för min kompis storebror (han hoppar 150hoppningar nästan varje helg och jobbar nu hos Schockemöller i tyskland).
Vi skulle ha markarbete, han hjälpte mig hur jag skulle få ner Baileys i kortgalopp osv osv, sen började det, vi började hoppa...
Jag fick en klump i magen men hoppade ändå, vi höjde vart eftersom, sedan höjde dom rätt högt enligt mig, jag trodde det var 70-80, eftersom jag var rädd för att hoppa det.
Jag styrde emot hindret, Baileys hoppar rakt igenom det, dom bygger upp hindret och jag styr emot det igen, Baileys hoppar över det utan att riva.
Jag frågade då min tränare hur högt det var, (han visste inte vad det högsta jag hade hoppat var innan), och han sa "Ja, 1.10 tror jag."
Jag blev chockad, 1.10 med min 23åring!
Efter det var alla hinder små, visst kommer klumpen tillbaka ibland, när det går dåligt, men nu tävlar jag Baileys L:C (90cm för D-ponny), och Morado tränar jag 1meters banor, jag tycker bara det är otroligt kul nu..

Jag tycker inte att du ska veta hur högt det är när du hoppar, och du kanske ska träna med någon som du vet hoppar högre än dig? Då kan den hoppa det högsta först, sen sänker din tränare, då kan man oftast få t ex dig att hoppa högre. :) Det gjorde min första gången jag tränade Morado sen jag bröt armen, då hoppade jag en bana på 90, men skulle egentligen bara hoppa på ca 60 kanske ? ;)

Allt går! Jag önskar dig lycka till! (lite lång kommentar kanske xD)

Allt vi gör med våra hästar sliter på dom. Är det inte bakknäna och kotor vid hoppning så är det framknän vid dressyr som tar stryk vid ökningar och samlingar och gaffelbandsskador på bakbenen. Men det gäller självklart att hästarna ska hinna bygga upp sig så att man kan förhindra sånna skador.Samtidigt som man måste belasta kroppen för att den ska bli starkare. Och med rätt träning och vila så kroppen hinner bygga upp sig. Så kan man tom hoppa GP-hoppning/Gp-dressyr utan att hästarna skadar sig. Jag tror INTE att Bellie går sönder av att du vill tävla 110 hopping. Upp tom 120 klassas som lätt hoppning och på SWB-sidan ska 5 åringarna kunna tävla det =)

Grålle blev opererad i sitt ena bakben ca ett år innan jag köpte honom. Efter ett års vila var han äntligen bra. Jag köpte honom ändå, trots att man oftast är mer försiktig med att köpa en häst som gar haft en sådan skada. Jag köpte honom just för att han älskar att hoppa, jag älskar att hoppa. Vi skulle bli ett team. Jag är inte hopprädd. Det har jag aldrig varit. Jag litar på Grålle till 110%. Och jag vet att vi klarar det.

Men ibland tänker jag också på vad som kan hända. Att de skadar sig, och att man får ta bort dem. Men livet är för kort för att gå runt och oroa sig för sådana saker, även om det är svårt att inte göra det. vi "offrar" trots allt hela våra liv för dessa underbara djur. Händer det en olycka så händer det, och det är inget man kan göra åt det. Tänker jag efter vet jag ingen häst som skadats vid ridningen, utan att det har varit olyckor i hagen eller medfödda fel.

Amorina som jag hade innan Grålle hade pålagringar i fram och vi var väl medvetna om det. Men det var bra nu. Därför började jag träna och tävla hoppning med henne. Varför hålla tillbaka något man älskar att göra? Vi hoppar lite smått med henne än idag och hon visar inga tecken på att ha ont eller inte vilja hoppa. Trots att vi fått varnande ord att hon kan komma att göra det.

Det speglar lite av mitt tänk i ridningen. Jag rider så länge hästen håller. Det låter sjukt, som om jag gör allt för att förstöra dem. Det gör jag inte. Jag försöker rida min häst i form, så gott det går. Och jag varierar ridpassen och underlag. Man kan ju förebygga skadorna på så sätt. att bara gör sådant man klarar av osv. för att slippa hamla i situationer man inte klarar av och som därmed kan bli farliga. Men jag tänker aldrig sluta med något jag älskar bara för att jag är rädd för vad som kan hända.

Jag har kämpat med min hopprädsla i flera år, jag lyckades komma över den och hoppade tillslut en meter på en häst som jag innan knappt vågade hoppa ett kryss på 50cm med. Sen så har jag nu fått tillbaka min hopprädsla, eller jag har blivit så osäker på hästryggen. Inte när jag rider min lilla ponny, men när jag rider andra hästar. Jag vet att jag tillslut kommer känna den där underbara känslan igen när jag hoppar, men jag vet också hur lång vägen dit är, tyvärr. Men jag antar att det bara är att börja hoppa lite små hinder och sen höja, NÄR MAN VEKRLIGEN KÄNNER SIG SÄKER, annars är det bara helt onödigt. Man ska bara göra det man tycker känns bra och roligt. Jag vet att jag har stöd från andra och jag får så mycket hjälp, och vi tar det i min takt. Jag vet att om man kämpar så blir det bättre tillslut!
KRAM