minfux

Jag kan inte förstå att jag och min fina Bells är inne på vårat femte år. Helt galet ju! Jag tyckte det var nyss jag fick hem henne, nyss hon var 8 år och nyss som vi påbörjade våran resa tillsammans, som två helt outbildade gröngölingar. Vi har haft över 4,5 år tillsammans nu. Vi växer ihop mer och mer för var dag. Inte var det kemi vid första träffen inte, utan jag har fått lära mig att klicka med denna häst. Detta hade ju dock mer med mig att göra än med henne.

 

Hon är faktiskt riktigt fin min lilla bruttson. Och jag är riktigt stolt som lyckats åtstadkomma detta på denna tid, och efter att bara ha ridit två år innan jag köpte henne. Vi har kämpat hårt för detta, så vi är värd all denna utveckling som skett senaste 1,5 åren. Poletter efter poletter trillar ner, och utvecklingen sker med stormsteg. Det är så härligt att få glida lite! (Om man nu kan kalla det att glida när det gäller B, som man ständigt måste jobba och aktivera, sätta i arbete och hitta på saker med för att det ska bli bra)

 

Ända sen vi flyttade, och efter hennes två månader långa skadevila, så har det skett så mycket. Denna vinter har jag knappt behövt jaga henne i hagen nånting. Kan räkna på en hand hur många ggr det är. Alla andra vintrar, och ibland även somrar, så har jag mötts av en häst som ständigt vänt arslet emot mig i perioder, och vänt på klacken så fort hon sett mig komma med grimman. Efter betet i somras hände nånting, nånting släppte emellan oss. Jag släppte en hel del av min stress, blev självsäkrare i mitt beteende med henne och vi "hittade varandra" kan man säga. Nu när jag kommer i hagen kollar hon nyfiket på mig, och tar gärna ett par steg emot mig och möter upp. Sedan visar jag grimman och hon stoppar oftast ner huvudet och hjälper till när den ska på.

 

Ridningen. Hon är äntligen RIDBAR. Det är så fantastiskt kul! Tidigare hittade vi inte riktigt rätt känsla, hon var lite spänd, blev gärna kort och trippig i steget, inte riktigt lösgjord. Men efter vilan släppte nånting, och sen dess har de bara gått framåt i princip. Visst får alla bakslag, men de går att räkna på en hand de med nästan. Jag har lärt mig lugna ner mig bättre, och inte vara nervös inför ridningen, och inte rida stressigt. Nu så tar vi det lungt, och väntar på varandra. Och först då kommer vi till ridningen som jag sökt, eller en bra bit på vägen.