minfux

Åter till Bellson då. :-) Hon var superfin att rida fram, men väldigt taggad. Red fram på vägarna runtomkring området där. Hon var jättetrevlig i galoppen verkligen, och nöjd. Så fort det blev skritt blev hon astaggad och började studsa och hoppa i sidled i galopp och hade sig, den sötpuppsen. Så jag hade inte alltför stora krav, och de funkade alldeles ypperligt. 

 

Väl inne på framhoppningen, ja..där gick det som det gick. De började alldeles skitbra, verkligen. Första 2-3 sprången jag tog på räcket kändes verkligen awesome. Fick en jättehärlig känsla där jag hade henne under mig och hon var riktigt rund och fin mot hindret. När vi sen skulle rida på oxern så börjar som sagt i tidigare inlägg, en människa att fippla med höjden på hindret varav  vi får dra åt sidan. Suck. Sedan var karusellen igång. Bellie hoppade av fasen en kilometer före avsprångspunkten 3 ggr på raken på oxern, och det var nog inte långt ifrån att krascha i den.

 

Vet inte varför hon begav sig sådär faktiskt, istället för o lägga in ett extra språng som hon utan problem hade fått plats med. Så detta gav mig en hemsk ridkänsla och jag vart återigen- rädd. Tog två språng till på räcket istället, och inget av dom blev bra, varav det sista språnget var när kärringjäveln ifrån tidigare inlägg började fippla med höjden där och missade mig totalt. 

 

 

Vi vägrade ut oss på andra hindret, helt amazing. Första hindret ville hon inte hoppa, det ville hon verkligen inte. Hon drog åt sidan och jag försökte tappert rida. Men misslyckades. Andra ggn hoppade hon, och sen vägrade vi ut oss. Jag försökte andas och ta det lungt, men det är ju en stor spärr i mig när jag blir rädd, som gör att jag inte kan rida fullt ut. Hur som helst beslöt jag mig för att iallafall testa, och se vad som hände. Men jag kände ju hur hela motorn i både mig och B bara dog sista sprången innan hindret. Så vad kan jag begära liksom.

 

När hon hamnar i det läget att hon inte vill, som hon gör när vi kommer sådär otroligt fel på hinder som på framhoppningen, då måste jag ha vilja och mod nog för oss båda. Och det är där vårat problem är. Jag blir rädd och då vågar inte jag, och då blir det en ond cirkel. Skulle jag bara ge järnet så skulle hon lätt haka på. Men när hon fått i huvudet att vi ska stanna, och jag inte är kapabel att tala om hur det ska vara, så blir det såhär.

 

Well well. Jag kan välja att ge upp, vilket jag känner att jag vill just nu, eller ibland. När det går dåligt. Kanske för att jag tragglat så jädra länge och nån gång vill uppnå mitt mål. Men å andra sidan, varför ge upp när man ändå kämpat så länge? det är ju inte så att det inte givit nån form av resultat. Grejen är att får vi bakslag så kommer vi upp snabbare på fötterna nu, än förr, då jag faktiskt gav upp. 

Så jag väljer att fortsätta kämpa. Jag vet ju att allt detta sitter i mig, och det blir bättre. Sakta, men det blir bättre. Jag kommer rida de tävlingar jag är anmäld till helt enkelt, och lägga in några träningstävlingar där emellan. Så får det liksom gå som det vill. Ingenting är ju kört i vilket fall, för det är min inställning som behöver jobbas ännu mer med. Ibland går det ju som en dans. Varannan gång typ.