minfux

Imorse red vi ut en sväng runt 9-tiden jag och B. En halvtimmes massage innan, som vanligt. Hon tyckte det var väldigt jobbigt idag, för nu är det så att.. ja, hon kan ju stå på benet, och belasta det. Hon är hältfri och hon får inte panik om hon måste stå på benet om jag lyfter det andra t.e.x. Men, hon har världens galla på ovansidan, på senan. Hon har varit lite svullen där, och även under, men nu är svullnaden under nästan borta, men denhär svullnaden som nu blivit en hård galla har blivit större, och så att det besvärar henne. Hon liksom lyfter upp benet och sparkar ibland, och är inte superförtjust i att stå på benet 100%. Så det är väl den som oroar mig just nu.. Jag har liksom inte ropat hej ännu, och vågar inte göra det än heller.

 

Skrittade väl ca 1 timme. Red i skog och mark, men det var FÖRJÄVLA halt idag, satan. Så jag red offroad, ut bland lingonriset, istället för att gå på själva stigen som var av is. Hon gled flera ggr med brodden.. Och hon är ju dunderpigg just nu och hon förstår verkligen inte sitt eget bästa.

 

Så på hemvägen fick jag börja jobba henne, ställa krav, och vara väldigt tydlig med att nu är det jobb som gäller. Man kan inte springa som en giraff som har eld under fötterna på stenhård is och tro att man ska komma hem överlevande. Så jag red en del volter där det passade, med utåtställning och inåtställning, tills hon var mellan mina hjälper. Sen red jag lite halter osv. Men ja, som sagt fick vara riktigt tydlig med henne. Och samtidigt vara mjuk och sviktande i handen. Hon bjuder lätt in till att bli hård i handen, då hon gärna lägger sig där och tycker att jag ska bära henne. Men det går inte minsann, hon får bära sig själv då jag jobbar på att inte erbjuda något sådant stöd. Det gick helt okej, alltså, jag kan inte förvänta mig mer. Och B är B. Hon är som hon är.. Jag får liksom nöja mig. Speciellt när vi är i denhär igångsättningsfasen.