minfux

När jag började med hästar 2006, alltså 9 år sedan, så ville jag lära mig ALLT. Gärna på engång. Väldigt ambitiös. Jag ville ta hand om min häst på allra bästa sätt, och på det naturligaste sättet (utan att gå över gränsen). Jag läste på, jag frågade, jag ville lära mig. Och allt jag lärde mig, var rätt, för alla, både människor och hästar. Och de som gjorde på annat vis gjorde fel.

 

Första åren så ville jag ha hästen utan täcke, under alla omständigheter förutom vid nederbörd. Hästar ska gå utan täcke, det är djur. Utedjur. De är tåliga och de sätter päls som klarar av klimat ner mot -40. Så var det bara. Så vintertid då vi hade ner mot -25 stod min häst utan täcke. Jag tyckte folk var löjliga som hade täcken på deras hästar, dom har ju päls? Och just det. Halstäcken. Om jag tyckte folk var löjliga som täckade sina hästar med täcke på kroppen, så var det ingenting motför vad jag ansåg om dom som täckade med halstäcke dessutom. För hästen utsöndrar ingen värme från halsen och behöver inte hålla den varm för att hålla kroppen varm. Så aldrig att jag någonsin skulle fjanta på med halstäcke på min tåliga, långhåriga lilla mammut som pallar klimat ner till -40.

 

 

Skarpa bett skulle jag aldrig rida på. Aldrig. Allt ska komma från bra grundridning, allt. Det fanns inga undantag, blir hästen het i hoppning - rid mer dressyr. Blir hästen het på uteritt - rid mer dressyr. Det fanns inget annat. Alla hästar ska gå på milda bett, i alla discipliner, under alla omständigheter.

 

 

Sporrar. Gud förbjude! Kan du inte rida din häst utan sporrar så kan du inte rida. Elitryttarna borde jobba tvärtom, att försöka göra allt de kan, fast utan sporrar, för du vill ju ha hästen så känslig som möjligt i dressyr. Fusk. Nä, inga sporrar skulle i närheten av min häst, någonsin.

 

 

På 9 år har jag lärt mig mycket. En sak jag lärt mig är att alla gör olika. Vi tycker olika, tänker olika och gör olika. Och det måste man få göra. Så länge inte en häst far illa så bryr jag mig inte ett dugg om hur den sköts, rids, täckas eller vad den får för foder. Det finns viktigare saker att lägga energin på, och vill man hjälpa hästar i nöd så finns det olika "föreningar" att stötta.

9 år senare så är jag nog min värsta mardröm för 9 år sedan. För jag täckar, ganska så ofta. Hela vintrarna, varje dag. Men med tjocklek anpassat till tempratur givetvis, och daglig koll att det inte är för varmt. Och, tro det eller ej, men jag föll även för halstäcke så småningom. För jag vet hur mycket min häst hatar regn, står med huvudet mellan benen och bara "pinas". Hon rids inte ens i sådant ösregn, för hon hatar det. Så därför har hon halstäcke, för jag vet ju att det får henne att må ännu bättre. Hur lite hon än rent praktiskt BEHÖVER halstäcket. Sedan är det rätt skönt att ta in och pyssla om en torr häst oxå. Varför hon har täcke övht är för att hon blir både kall och stel i ryggen av att stå ute naken i nederbörd. Vintertid blir hon stel i ryggen och både hennes ET och massör har varmt rekomenderat mig att använda täcke till hennes rygg (som absolut inte är en problemrygg).

Skarpa bett. Ja tillslut föll jag även i den fällan. Efter 5 års kämpande i hoppningen med en toktaggad, het häst som gjorde mer vad hon själv tyckte än vad jag sa, så stoppade jag in ett pelham i munnen. Resultatet? Jag fick en helt ny häst att jobba med i hoppningen. Vi blev ett team, vi hittade så mycket mer känsla och samarbete. Och efter några veckor kunde jag slopa pelhamet och byta tillbaka till hennes tredelade, och rida med samma kontroll och känsla. Tänka sig, skarpa bett behöver inte vara katastrof. Det kan behövas i vissa situationer. Och givetvis har jag åsikter iallafall, men det som ändrats är att jag helt och hållet köper att i situationer kan det behövas skarpare bett. Jag kommer dock aldrig köpa att en häst måste ridas med hävstång för att "gå bra" i dressyr, för att den så kallat inte trivs på något annat. Och jag tycker fortfarande att gagbett (hissbett) är ett rent helvete att stoppa i en hästmun, det har ingenting där att göra. Men det är en annan diskussion.

 

Sporrar, ja. För ca 3 mån (?) sedan så började jag rida med sporrar. För jag har ridit dressyr helhjärtat sedan förra året i maj, och där emellan har det hänt så grymt mycket. Hästen har byggt om sig, hon har blivit starkare i sin kropp, jag har lärt mig rida på ett annat vis, jag har börjat rida med benen (jag har knappt tagit i henne förut med benen). Osv. Vilket leder till att jag behöver komma åt henne lite extra ibland, för det blir givetvis jobbigt för henne att behöva använda kroppen så noggrannt, utan att kunna springa ifrån arbetet, vilket kan leda till lite seghet i vissa situationer och då behöva en liten påminnelse. Sporren inverkar ju inte så ofta, utan då det behövs. I början var jag livrädd, första passet. Det var under uppsikt av tränare, det var en av mina tränare som tyckte det var dags. Men efter första passet blev jag trygg och bekväm med tanken av sporrar, och har alltid sporrar på dressyrträningar nu. 

Hjälptyglar kommer jag knappt ta upp här, för jag tkr fortfarande som jag alltid gjort, att man börjar i helt fel ände när man använder hjälptyglar. Det är helt enkelt i 90% av fallen helt obefogat att använda hjälptyglar, enligt mig. Jag syftar allra främst på de som faktiskt inte lärt sig att rida en häst bakifrån och fram, för dom har ingenting med en hjälptygel att göra. Och tyvärr så ses det alltför ofta, speciellt bland travare tyvärr. Det hör ihop med okunnighet så hela ordet hjälptygel ger mig bara negativa vibbar.

 

Iallafall. Vad ville jag få ut av detta inlägg? Jo, jag ville så ett frö hos er som ännu inte kommit till det stadiet att, alla som inte gör som du, gör inte fel. Och jag vill även visa förståelse, för jag har själv varit där. Dragit alla över en kam pga oerfarenhet. Och jag märker att en del kommentarer som kommer in på min blogg, dock extremt sällan, lyser igenom av oerfarenhet, då man väljer att döma mig pga vissa val jag gör med min häst. Det gör inte mig personligen ett dugg, jag tänker bara att "jaja, hen kommer att förstå en vacker dag... bla bla bla..." Jag har själv varit 15 år och tyckt och tänkt om allt alla väljer att göra eller att inte göra.

 

Om det är något man behöver vara i hästvärlden så är det öppen, för allt är inte svart och vitt. Det finns så många grånyanser däremellan. Och våga prova! Våga misslyckas. Våga lyckas. Din häst kommer inte att gå sönder. Så länge du har ett sunt förnuft och självinsikt så är det inte mycket som kan gå fel. Som jag sa, hästar är individer. Precis som vi!