Bates Caprilli
Är det någon som har erfarenhet av Bates Caprilli dressyr? Jag har varit sugen att testa en sådan hur länge som helst, men aldrig fått tillfälle att göra det. Jag gör inte som förr nu, köper hem sadlar hit och dit på chansning och sedan säljer om det inte funkar. För jag gör inte mig av med min Prestige innan jag hittat något som klår den.
Så därför frågar jag er om ni har någon minsta lilla erfarenhet av Bates Caprilli? Och detta gäller modellen med utbytbart koppjärn, alltså ej de äldre modellerna. Jag har testat en av de äldre och den låg an väldigt bra på Bellas rygg, men frågan är om de nyare gör det.
Och jag är jättenöjd med min dressyrsadel som jag har nu, men jag skulle önska att jag hade en 16.5" eller en 17" som mina ben ändå hamnar rätt i, och en som låg an lika mycket bak som hoppsadeln gör. Så skulle det gå att hitta en sådan så satsar jag på det och säljer min Prestige isåfall. Men så länge som jag inte får tag på nån så behåller jag givetvis Prestigen då den funkar utmärkt!
Vilken befrielse..
Vilken otrolig befrielse det har blivit för mig att fokusera på positiva människor och positiva tankar senaste veckan. Om ni kommer ihåg mitt inlägg om att sluta fokusera på negativa människor som suger musten ur en?
Det är en sån lättnad. Förut kunde jag störa mig på nåt och droppa en kommentar (INTE elakt, men ifrågasättande och av nyfikenhet), sen kunde jag typ inte släppa det på hela dagen? Utan gick och ältade det hela tiden. Och blev det en diskussion så var vad jag skulle svara nästa gång de enda jag gick runt och funderade på. DET tar energi av en.
Numera om någon ställer en allmän fråga om något jag tycker gräsligt illa om så svarar jag helt enkelt inte, för jag orkar inte starta en diskussion som alltid spårar ur åt nåt håll. Jag tänker (fast det har jag sen länge) sluta med åsiktsinlägg bara taget från luften här, utan äre någon läsare som ÖNSKAR att jag skriver om något särskilt- absolut! Skulle inte tveka att skriva om det då. För åsikter - det har jag massor utav, och är det då någon som vill se min syn på saken så är det välkommet. Men jag tänker inte "bara sådär" skriva om något som jag kanske tycker illa om, för de finns ingen anledning.
Jag gör ju det jag tror på, liksom alla andra. Är det någon som frågar mig, "Vad tycker du om dehär?" så svarar jag alla ggr. Men som sagt, jag tänker inte lägga mig i diskussioner längre som handlar om sådant som provocerar mig. Det kan handla om vad som helst. Folk som skiter i höanalyser för att dom kan se/lukta på om höet är bra (jag har varit likadan bortsett från att jag inte hävdade att jag kunde se elr lukta mig till om det var bra). Numera i mina ögon är dom bara lite halvdumma i mina ögon eftersom man faktiskt inte vet om sin häst får samtliga behov av energi, protein och mineraler täckta. Man struntar i det helt enkelt.
Det kan handla om bett, någon frågar vad man tycker om pessoabett? Hur många ggr har det inte varit uppe på tapeten..? För min del är det slutdiskuterat om dessa bett, för jag använder det jag anser är bra. Liksom alla andra gör. Det som är trist är ju dessa gånger när man faktiskt inte ens är så pass intresserad att man tar reda på bettens/utrustningens funktion innan man utsätter hästen för det. Det är det som är provocerande. Hur man ibland inte alls tänker sig för.
Det kan vara någon som frågar hur denne ska få hästen att gå i form.. Jag har själv varit där, man vill veta, man frågar frågor. Man tror att det ska gå att läsa sig till hur man gör. Det går inte. Men jag har insett att, jag kan inte förändra folk. Dom måste få lära sig själva, dom kommer lära sig själv. Dom kommer oxå inse vad som krävs. Jag ska inte bli irriterad över sånt. Alla måste få sin tid.
Sist men inte minst kan det vara en sadel jag ser ligger dåligt. Jag bryr mig inte längre. Jag tycker bara det är trist att man inte skaffar sig själv tillräckligt med information för att se att sadeln faktist inte alls ligger bra. Man förlitar sig helt på den som provat ut sadeln, även om det var ett år tillbaka den provades ut. Struntsamma, jag använder de sadlar jag tycker passar min häst bra - men jag skulle aldrig göra det om jag inte hade en del information och kunskap bakom. Och aldrig utan att rådgöra med en elr flera vettiga personer. Så resonerar jag kring de mesta. Kan jag inte själv - då försöker jag lära mig, allt jag kan. Och tills jag kan, då tar jag hjälp samtidigt som jag lär mig. För jag vill VETA att det jag gör/utsätter min häst för är OK. Och ja, alla vill sin häst väl. Så är det bara, det vet jag. Men ibland önskar jag att man tog steget längre.
Sist men inte minst kan det vara en sadel jag ser ligger dåligt. Jag bryr mig inte längre. Jag tycker bara det är trist att man inte skaffar sig själv tillräckligt med information för att se att sadeln faktist inte alls ligger bra. Man förlitar sig helt på den som provat ut sadeln, även om det var ett år tillbaka den provades ut. Struntsamma, jag använder de sadlar jag tycker passar min häst bra - men jag skulle aldrig göra det om jag inte hade en del information och kunskap bakom. Och aldrig utan att rådgöra med en elr flera vettiga personer. Så resonerar jag kring de mesta. Kan jag inte själv - då försöker jag lära mig, allt jag kan. Och tills jag kan, då tar jag hjälp samtidigt som jag lär mig. För jag vill VETA att det jag gör/utsätter min häst för är OK. Och ja, alla vill sin häst väl. Så är det bara, det vet jag. Men ibland önskar jag att man tog steget längre.
Iallafall.. Vilken otrolig befrielse att INTE bry sig! :-D
Nojig
Nojar jag inte över de ena så äre det andra. Nu Micklem-tränset..? Ställde mig just frågan, VARFÖR? Haha.
Det är såhär att redan när jag testade att passa in det på B så insåg jag att det satt för långt ner, elr det såg OK ut först. Men när jag blev tvungen att sänka bettet ett hål hamnade de ännu längre ner såklart. Det är själva nosgrimman jag syftar på. Den hamnar inte på rätt ställe, och det går inte att länga/korta nånstans utan de sitter där de kan som bäst.
Nu nojar jag, trots att hon går så bra på det, att det ska vara fel? Alltså att det kanske trycker på domhär punkterna tränset är tänkt att undvika, bara för att det sitter fel? Men då tänker jag, hon går ju så bra på det.. så vad spelar det för roll? Men då tänker jag, 1580:- på ett till Micklem som jag inte ens får att sitta där det ska? Men då tänker jag, hon går ju som sagt underbart bra på det - så köp ett till! Haha. Ja, ni ser hur mina tankebanor är.
Jag har annars två alternativ. De ena är att köpa bett med stora bettringar så att jag på så vis får upp nosgrimman 1-2 hål. Det andra alternativet är att försöka få tag på snokremmar som jag kan klippa och bygga om till en sådan rem som ska fästa i bettet - de är nämligen den som blir för kort för Bellies långa huvud. Så det finns ju lösningar.
Egentligen borde jag inte bry mig om hur det ser ut, utan tänka på hur otroligt bra hon går på tränset och hur tillfreds hon blir med det. Men jag kan ändå inte låta bli att tänka på hur det skulle bli om jag fick upp tränset till den höjd det är tänkt det ska vara? Eller spelar det ingen roll vilken höjd det har?? Eftersom ju alla hästar ser olika ut. Har dock inte sett någon som haft nosgrimman såhär långt ner som jag måste ha den.
HJÄLP MIG FINA LÄSARE. :-) Vad hade ni gjort? Haft det som det är för att hon gillar det? Ändrat något?
Hur tränsen ska sitta. Ni ser hästarnas kindben? Där ska nosgrimman börjar svänga in/fram.
Såhär blir det på B. Skulle vilja ha upp det två hål för att det ska se ut som de ska.
Micklem Competition
Detta är vad jag letat efter så febrilt. Ett Micklem-Competition träns. :-D Och äntligen är det mitt! Egentligen hade jag köpt svart, men då fick jag ju först vänta 3 veckor och sen få veta att de inte kommer i lager förrän 20 sept hos huvudtillverkaren (HW). Så då beställde jag ett från England, då de hade två kvar. Men när de ska till att skicka så inser de att det är fel på tränset och jag får en återbetalning.
Tillslut mailade en tjej mig om att hon hade ett brunt som hon inte använde, så jag köpte det istället. Hade tänkt köpa brunt efter de svarta, men nu blir det tvärtom istället. Får beställa ett svart så fort det kommer in i lager.
Jag har hört en hel del positivt om detta träns. Hästar som blivit förändrade och trivs med detta, men även läst om hästar som inte visar någon som helst skillnad. Dock tror jag det är bättre än andra träns alla ggr! Har även hört om att de flesta slutar klia sig på benet efter att de ridits oxå.. Upp till bevis att se vad Bells tycker :-)
Jag har hört en hel del positivt om detta träns. Hästar som blivit förändrade och trivs med detta, men även läst om hästar som inte visar någon som helst skillnad. Dock tror jag det är bättre än andra träns alla ggr! Har även hört om att de flesta slutar klia sig på benet efter att de ridits oxå.. Upp till bevis att se vad Bells tycker :-)
Iallafall så tror jag på hela konceptet med Micklem-tränsen. Tänk, ett träns utformat helt efter hästens huvud, som tar hänsyn till allt på hästens huvud.
"Designed by William Micklem to fit the shape of the horses's skull. The most comfortable, flexible and effective bridle ever evented!"
Tränsets inverkan på hästen:
* Relieves pressure on top of the head and behind the ears.
* No inward pressure on the sensitive cheek tissue or wide molar teeth.
* No excess pressure on the tongue with the tongue protection system.
* No pain, numbness, or damage to motory and sensory nerves or veins and muscles that can be caused by drop, flash or crank nosebands.
* Huvudstycket är alltså utformat efter hur hästen ser ut uppe vid öronen, så att den slipper tryck av nackstycket.
* Hästen slipper tryck och obehag på vävnaden och på molartänderna (kindtänderna) av acheennosgrimma.
* Ingen smärta, obehag eller skada på de motoriska och sensoriska nerverna, samt musklerna som det kan bli utav andra nosgrimmor.
* Sen står det något om att hästen slipper övertryck på tungan, men det vet jag inte hur dom får av vanliga träns? I vilket fall äre nog bra, eftersom de tydligen har ett system för att skydda tungan från detta på Micklem-tränset.
Jag köper rubbet rakt av :-) Jag tror på nytänkande inom ridsporten, och inte leva kvar i de gamla hela tiden.
Bete?
Hur länge har ni era hästar på bete? Bellan har oftast gått från början av juni tills slutet av augusti, alltså 3 månader. Men nu tror jag att det blir längre än så. Det är ju bara att fodra upp dom ännu mer. Nackdelen är ju att hon går 1-2 månader utan analyserat hö.. Men jag får gå på känslan, är ju bara några veckor.
Vill inte riktigt kosta på en analys på det hö dom äter av nu för det räcker ju endast några veckor. :-P Plus att dom ju faktist äter gräset i hagen fortfarande. Och hon får i nuläget 0.5 kg lucern. Kommer öka till 1 kg ifall de ska gå kvar i september, och då ökas även högivan såklart. I nuläget har dom cirka 20kg att dela på per dygn, alltså nästan 7 kg var (och det är torrhö).
Så hur gör ni?
Svårt att ta kritik?
Kritik verkar vara ett väldigt känsligt ämne för många. Jag har själv haft väldigt svårt för att ta kritik, så egentligen vet jag ju precis hur det är. Skrev någon något så vände jag taggarna utåt direkt för så var det minsann inte alls för det har inte mina tränare sagt etc. Och aldrig tog jag och analyserade det som sas. Elr, jag gick och tänkte och tänkte och tänkte, och blev "ledsen". Jag var ju så glad över att vi kommit dit vi kommit, och så kom någon och sa något som ingen tidigare sagt? Det stämde ju inte. Personen ville mig bara illa, av en eller annan anledning. Trodde jag.
Numera tar jag kritik gladeligen. Jag blir så glad om någon kommer med tips och råd på något som skulle behöva förbättras. Även om jag är väldigt självkritisk och insiktsfull, och faktiskt har koll på en hel del, så är det alltid positivt att få konstruktiv kritik. Ibland är det något man inte tänkt på själv, vilket blir en liten aha-upplevelse. Eller något som man tänkt på, och jobbar med, men det kanske blir extra tydligt när någon annan skriver det - vilket blir som en liten spark i ändan att kämpa ännu hårdare.
Sedan ska man givetvis sålla bort det som inte känns bra, eller som man håller med om. Sunt förnuft ska man alltid ha, och vara öppen för kritik, men all kritik är inte bra eller rätt. Ibland finns det andra delar i ridningen man måste fokusera på, än vad någon random kommer och skriver om ett filmklipp. Så jag tar det inte längre personligt och går till attack så fort någon skriver något, utan jag analyserar och går igenom det denne skrivet. Är det värt att ta till sig? Kan det vara som denna person skriver? Är det inte det så glömmer jag bara kommentaren och går vidare, tänker inte mer på den.
Detta inlägg kommer utifrån en diskussion som startades i en grupp jag är grundare för på FB. Det är en hel del konstruktiv kritik som ges där, precis sådan kritik som jag gillar att få - för den kan jag bli bättre av. Och jag tänker så in i bomben på hur jag uttrycker mig där, eftersom jag själv varit i svag för kritik, och försöker verkligen poängtera de bra delarna oxå samt framföra den på ett positivt sätt. Men, det som är så otroligt synd här är, att både "barn" och vuxna där tar kritiken så otroligt personligt och negativt.
Varför gör man det? Jag borde veta som varit där själv, men finns det andra anledningar än osäkerhet och oförmåga att svälja stoltheten och inse att man gör fel? Det är så otroligt synd!
Bettdiskussioner är mycket populärt bland just ridtravare, och här är det inget undantag. Men där frågas det om åsikter, och vilka bett man rider på och varför. När folk sedan svarar så vrider dessa personer det till något helt annat, och tar åt sig personligt. Jag vet inte varför man inte bara kan stå upp för vilka bett just var och en står upp för, utan man tar åt sig själv för att någon tycker något annat om de bett man rider med?
Och bland ridtravarna är den otroliga viljan att lära, och den positiva andan stor. Ge en travare en uppgift och den gör det. Rid en travare mot ett hinder på 150 och den FÖRSÖKER hoppa. Många går så extremt fort fram med fina hästar, vilket är så himla trist för det kommer att förstöra dom antingen fysiskt elr psykiskt, elr bägge. Man ger hästen uppgifter den absolut inte är redo för eller klarar av på ett bra sätt. När då konstruktiv kritik ges, alltså när kritik då ges på ett bra och shysst sätt rakt på sak endast för deras egna skull, så tas det på helt fel sätt. Det är ingen som är ute efter att trycka ner, kränka eller på något vis vara elak med någon annan. Tyvärr tas det på det sättet ändå.
Det var någon som skrev något om att lyfta andra, att det ska man ha cred för, men att trycka ner - de gör man bara för att må bra själv. Men det är liksom inte frågan om att trycka ner. Och går jag till mig själv så totalt älskar jag att lyfta andra. Jag älskar att berömma ekipage som jag tycker gör ett bra jobb, för jag VET hur glad man blir av det. Men jag tänker inte sitta och fjäska och skriva till alla att de gör ett bra jobb och att det de gör är korrekt, när de helt uppenbart är påväg åt pipsvängen pga okunskap. Hellre att då göra ett försök att göra ekipaget uppmärksamt på det, ge tips eller råd - på ett shysst sätt.
Så jag vill uppmana er, tänk efter på hur en person skrivit något eller uttryckt sig när det kommer till kritik. Det är enorm skilland på destruktiv och konstruktiv kritik. Det är inte farligt och det gör inte ont att analysera och fundera på vad som skrivits. Och du har själv ett aktivt val att göra vilken väg du sedan vill gå. Men illa, det är det ingen som vill dig.
Viktgräns?
Har ni någon viktgräns på er häst? Blev nyfiken för att jag läste nånstans att en tjej hade 60kg som viktgräns på sin hyffsat välmusklade travare på 160+.
Jag har ingen viktgräns alls för B, i princip. Så länge ryttaren kan rida henne på ett hyffsat balanserat sätt, och B inte visar att hon känner av det på ett negativt sätt så spelar det absolut ingen roll för mig hur mycket personen i fråga väger. Visst, en gräns har man väl såklart. Men då ska det vara extremt. :-)
Att ha 60kg som gräns är väl lite väl kan jag tycka, även om det givetvis är upp till var och en. JAG väger 60kg, och jag kan inte tycka jag är särskilt stor på min häst? Skulle jag sätta det som gräns skulle ju ingen kunna rida som inte var 12 år och pinnsmal.
Spännande att höra hur andra gör. :-)
Jag har ingen viktgräns alls för B, i princip. Så länge ryttaren kan rida henne på ett hyffsat balanserat sätt, och B inte visar att hon känner av det på ett negativt sätt så spelar det absolut ingen roll för mig hur mycket personen i fråga väger. Visst, en gräns har man väl såklart. Men då ska det vara extremt. :-)
Att ha 60kg som gräns är väl lite väl kan jag tycka, även om det givetvis är upp till var och en. JAG väger 60kg, och jag kan inte tycka jag är särskilt stor på min häst? Skulle jag sätta det som gräns skulle ju ingen kunna rida som inte var 12 år och pinnsmal.
Spännande att höra hur andra gör. :-)
Barfota?
Någon här som har en barfotahäst som vill berätta lite? Jag har börjat klura lite på att testa ha B barfota. Men jag är kluven. På ön där vi står är det praktiskt taget bara sten i skogarna och längs vägarna. Så det skulle bli mycket asfaltsridande och ridande på stora och små stenar samt grus. Fast smågrus då. Hur funkar det?? Funkar det ens?
In med åsikter samt för- och nackdelar! Bellies bakhovar håller på att trasa sönder där sömmarna sitter, och såhär illa brukar dom INTE vara. Vet inte vad som hänt? Tips? Och sen i och med att jag rider på mycket hårt mark så slits skorna extremt fort, tåkappan lossnar och sömmarna slits så pass att de fastnar i skon och gör att skon lossnar tillslut. Så finns det en möjlighet att det kan funka att ha henne barfota kanske jag är beredd att testa. Dock har vi ju väldigt isiga vintrar här ibland, i norrland. Vet att det finns boots.. men ändå? Hur funkar bootsen?
Och hur hittar jag någon som kan hjälpa mig med denna bit, att få hoven bra? Har läst massor om att man måste underhålla mycket själv första tiden, med hjälp av någon kunnig osv. Jag kommer knappast kunna fixa detta själv för jag har inte kunskap till de.
ALLA åsikter är välkomna!
In med åsikter samt för- och nackdelar! Bellies bakhovar håller på att trasa sönder där sömmarna sitter, och såhär illa brukar dom INTE vara. Vet inte vad som hänt? Tips? Och sen i och med att jag rider på mycket hårt mark så slits skorna extremt fort, tåkappan lossnar och sömmarna slits så pass att de fastnar i skon och gör att skon lossnar tillslut. Så finns det en möjlighet att det kan funka att ha henne barfota kanske jag är beredd att testa. Dock har vi ju väldigt isiga vintrar här ibland, i norrland. Vet att det finns boots.. men ändå? Hur funkar bootsen?
Och hur hittar jag någon som kan hjälpa mig med denna bit, att få hoven bra? Har läst massor om att man måste underhålla mycket själv första tiden, med hjälp av någon kunnig osv. Jag kommer knappast kunna fixa detta själv för jag har inte kunskap till de.
ALLA åsikter är välkomna!
På tal om löshoppning..
.. Hur är era hästar att löshoppa? Har ni upplevt det jag fick lära mig idag, att heta hästar ofta är fega? Att de behöver ryttaren för att bli modiga? Intressant tycker jag.
Dela gärna med er. :-)
Dela gärna med er. :-)
Höjden spelar ingen roll?
Varför är det sånt hyschande med höjder när det gäller hoppning? Har alltid funderat på det. Så fort någon skrivit att höjden inte spelar någon roll har jag alltid tänkt att, jo.. Den spelar mycket roll. Iallafall för mig.
Så, varför spelar inte höjden någon roll? :o Jag brukar ofta undra/ställa en fråga om hur högt ett hinder är på en bild, för jag tycker det är roligt och intressant att veta det. Någon kan då ha skrivit "höjden spelar ingen roll!".. Varför får man inte bry sig om höjden? :P Självklart ska hästen vara välriden på backen innan man ger sig på att hoppa över huvudtaget, och självklart ska hästen vara så pass musklad nog att klara av att hoppa höjder med den styrka som krävs. Och självklart är det allra viktigaste HUR hästen tar sig över ett hinder och inte ATT den gör det. För som jag sagt tidigare kan en älg hoppa. Så låt oss utgå från att hästen gör det på ett bra sätt.
De är bara något jag gått och funderat på.. Själv blir jag skitstolt så fort jag hoppat 80-1m. Jag kan gå och mäta hindren på slutet och inse att wow jag har hoppat 90cm, ascoolt tycker jag! ;-)
Så.. hade vart intressant att få veta varför det är så förbjudet att vara intresserad av hur högt hindren är :D
Så, varför spelar inte höjden någon roll? :o Jag brukar ofta undra/ställa en fråga om hur högt ett hinder är på en bild, för jag tycker det är roligt och intressant att veta det. Någon kan då ha skrivit "höjden spelar ingen roll!".. Varför får man inte bry sig om höjden? :P Självklart ska hästen vara välriden på backen innan man ger sig på att hoppa över huvudtaget, och självklart ska hästen vara så pass musklad nog att klara av att hoppa höjder med den styrka som krävs. Och självklart är det allra viktigaste HUR hästen tar sig över ett hinder och inte ATT den gör det. För som jag sagt tidigare kan en älg hoppa. Så låt oss utgå från att hästen gör det på ett bra sätt.
De är bara något jag gått och funderat på.. Själv blir jag skitstolt så fort jag hoppat 80-1m. Jag kan gå och mäta hindren på slutet och inse att wow jag har hoppat 90cm, ascoolt tycker jag! ;-)
Så.. hade vart intressant att få veta varför det är så förbjudet att vara intresserad av hur högt hindren är :D
Vad är jag och B för ekipage?
Hur uppfattar ni mig och Bellie som ekipage? Jag uppskattar väldigt mycket om så många som möjligt svarar på den frågan. Oavsett vad ni läser i texten nedan.
Jag tror att jag har alldeles för låga tankar om mig själv som ryttare (och även i vardagliga livet). Jag har ju inte ridit länge, och det har även varit min ursäkt till allt, hela tiden, omedvetet. Men jag har faktist ridit i 5 år nu, jag är ingen nybörjare längre som jag verkar tro. Jag har alltid haft det som trygghet.. om jag misslyckas med något, så är det ju självklart pga att jag inte ridit så länge. Jag är ju en nybörjare, då är det ok att misslyckas. Då är det ok att inte tro på sig själv. Då är det ok att vara dålig. Då är det ok att fega ur och ge upp- för jag kan ju inte. Man kan inget som nybörjare.
Lite den känslan har jag över mig, men, helt omedvetet. Tills nu då när jag verkligen skriver ner saken och får den bekräftad. Mitt omedvetna tycker inte att jag är värd att lyckas. Jag är inte värd att vara en duktig ryttare, jag är inte värd att vara tuff och våga tro på mig själv. Jag är dendär nybörjaren som inte ridit nå länge som inte tror på sig själv för att jag inte kan något.
Men jag kan. Varför kan jag inte förstå det? Varför måste jag alltid se mig själv som dendär NYBÖRJAREN? Som inte ens försöker att göra mitt bästa, som inte ens försöker över huvudtaget. Igår på träningen fick jag mig en tankeställare.. Jag hävdade att jag försökte styra på ett hinder.. men Marianne SÅG det inte ens? Nästa gång jag red an så hade jag bestämt mig, och vi kom över. Jag försökte, och jag lyckades. Hur kan jag ens säga att jag försöker när jag inte ens anstränger mig? Jo, för jag vet att "jag ändå inte kan" och misslyckas jag så är det bara att ge upp.
Jag vill oxå satsa. Jag vill oxå känna mig självsäker och ha ett bra självförtroende när jag kommer in på en hoppbana och ska tävla. Jag vill känna mig beslutsam på vad det är vi ska göra. För som det är nu så tar jag varje hinder som det kommer, ungefär "oj där kom det ett hinder".. hoppar vi? kommer vi över? kommer hon stanna nu? Istället för att känna att "Yes där är ett hinder, det ska vi hoppa!".
Igår på träningen, återigen, så kände jag mig verkligen duktig när jag klarade banan och jag klarade att tänka på var jag skulle landa och var jag skulle svänga för att komma till nästa hinder. Vanligtvis ser jag BARA hindret framför mig, och inte förrän det är hoppat så undrar jag vart jag ska sen. Det leder till felaktiga vägar och att "det blir som det blir". Men igår kände jag att jag fixar det, eller VI fixar det. Det handlar om att jag måste hitta VILJAN. Det är som att jag lägger av och slutar anstränga mig, jag vill inte för att jag är rädd.
Så fort jag hittar viljan så går det. Jag måste sluta vara dendär nooben som "bara ridit i 1 år". Jag har stämplat mig själv som den personen, som den som bara gör, utan att anstränga sig, för misslyckas jag så är det ju för att jag ridit så pass lite. Jag har ingen erfarenhet.
Jag har visst erfarenhet. Inte lika mycket som dom flesta andra, men erfarenhet har jag.
Jag kan om jag vill. Och jag vill.
Jag tror att jag har alldeles för låga tankar om mig själv som ryttare (och även i vardagliga livet). Jag har ju inte ridit länge, och det har även varit min ursäkt till allt, hela tiden, omedvetet. Men jag har faktist ridit i 5 år nu, jag är ingen nybörjare längre som jag verkar tro. Jag har alltid haft det som trygghet.. om jag misslyckas med något, så är det ju självklart pga att jag inte ridit så länge. Jag är ju en nybörjare, då är det ok att misslyckas. Då är det ok att inte tro på sig själv. Då är det ok att vara dålig. Då är det ok att fega ur och ge upp- för jag kan ju inte. Man kan inget som nybörjare.
Lite den känslan har jag över mig, men, helt omedvetet. Tills nu då när jag verkligen skriver ner saken och får den bekräftad. Mitt omedvetna tycker inte att jag är värd att lyckas. Jag är inte värd att vara en duktig ryttare, jag är inte värd att vara tuff och våga tro på mig själv. Jag är dendär nybörjaren som inte ridit nå länge som inte tror på sig själv för att jag inte kan något.
Men jag kan. Varför kan jag inte förstå det? Varför måste jag alltid se mig själv som dendär NYBÖRJAREN? Som inte ens försöker att göra mitt bästa, som inte ens försöker över huvudtaget. Igår på träningen fick jag mig en tankeställare.. Jag hävdade att jag försökte styra på ett hinder.. men Marianne SÅG det inte ens? Nästa gång jag red an så hade jag bestämt mig, och vi kom över. Jag försökte, och jag lyckades. Hur kan jag ens säga att jag försöker när jag inte ens anstränger mig? Jo, för jag vet att "jag ändå inte kan" och misslyckas jag så är det bara att ge upp.
Jag vill oxå satsa. Jag vill oxå känna mig självsäker och ha ett bra självförtroende när jag kommer in på en hoppbana och ska tävla. Jag vill känna mig beslutsam på vad det är vi ska göra. För som det är nu så tar jag varje hinder som det kommer, ungefär "oj där kom det ett hinder".. hoppar vi? kommer vi över? kommer hon stanna nu? Istället för att känna att "Yes där är ett hinder, det ska vi hoppa!".
Igår på träningen, återigen, så kände jag mig verkligen duktig när jag klarade banan och jag klarade att tänka på var jag skulle landa och var jag skulle svänga för att komma till nästa hinder. Vanligtvis ser jag BARA hindret framför mig, och inte förrän det är hoppat så undrar jag vart jag ska sen. Det leder till felaktiga vägar och att "det blir som det blir". Men igår kände jag att jag fixar det, eller VI fixar det. Det handlar om att jag måste hitta VILJAN. Det är som att jag lägger av och slutar anstränga mig, jag vill inte för att jag är rädd.
Så fort jag hittar viljan så går det. Jag måste sluta vara dendär nooben som "bara ridit i 1 år". Jag har stämplat mig själv som den personen, som den som bara gör, utan att anstränga sig, för misslyckas jag så är det ju för att jag ridit så pass lite. Jag har ingen erfarenhet.
Jag har visst erfarenhet. Inte lika mycket som dom flesta andra, men erfarenhet har jag.
Jag kan om jag vill. Och jag vill.
Viktigt att jobba på det mentala
Som jag skrivit om flera ggr så är det så enormt viktigt att jobba med den mentala biten hos sig själv som ryttare. Jag själv är väldigt lättstressad, irriterad och spänd. Blir jag detta så överför jag det till min häst direkt, varför vi har dessa problem vi har. Så fort jag slappnar av och andas så blir ju hon oxå lugn. Hon känner en trygghet hos mig.
Klart som fan hon blir spänd, bakåttänkande och sur om jag utstrålar spändhet och irritation eller nervositet. Jag är ofta nervös när jag rider B. Nervös och stressad, vilket i sin tur leder till irritation och att jag inte andas. Nervös vet jag inte ens varför jag är? Kanske för att varje dag kan något nytt vänta, hon är ju aldrig likadan från dag till dag. Så jag antar att det är en omvedveten nervositet över att det ska gå dåligt, att hon ska vara sur, spänd, att hon ska få utbrott m.m.
Idag på ridpasset fick jag mig en kick i baken. Redan från början hade jag tänkt jobba mycket med mig själv, och se så bra det gick med Bellie sen. Jag fokuserade på att andas, att slappna av i kroppen och framförallt i händerna så att jag inte fastnar i hennes mun. Och att vara lugn själv hjälper Bellie jättemycket, för då blir hon oxå lugn och går inte i taket över en galoppfattning t.ex.
Jag är bra på att stressa upp mig själv. Vi kan trava runt jättefint och harmoniskt, men så tänker jag att "nu kör vi lite galopp" och helt plötsligt innan jag ens givit galopphjälpen så blir B skitsur och spänd och tänker bakåt. Hur lätt det kan vara att "förstöra" något genom att föra över sina egna känslor på hästen. Så fort jag e lugn och andas i galoppen så går det ju såååå bra.
Gud, varför kan man inte agera efter sånahär självklara saker för? Man gör så stora saker av allt! :-P Ska verkligen tänka ÄNNU mer på vad jag ger för signaler till min häst i fortsättningen. För hur som helst så är det alltid jag som ryttare som formar hästen, och oavsett vad för tok hon hittar på är det min uppgift att lösa det och aldrig hennes fel. Är det en sån enkel sak som att jag behöver jobba på mina hjärnspöken är det klart att jag kommer fixa det!
Klart som fan hon blir spänd, bakåttänkande och sur om jag utstrålar spändhet och irritation eller nervositet. Jag är ofta nervös när jag rider B. Nervös och stressad, vilket i sin tur leder till irritation och att jag inte andas. Nervös vet jag inte ens varför jag är? Kanske för att varje dag kan något nytt vänta, hon är ju aldrig likadan från dag till dag. Så jag antar att det är en omvedveten nervositet över att det ska gå dåligt, att hon ska vara sur, spänd, att hon ska få utbrott m.m.
Idag på ridpasset fick jag mig en kick i baken. Redan från början hade jag tänkt jobba mycket med mig själv, och se så bra det gick med Bellie sen. Jag fokuserade på att andas, att slappna av i kroppen och framförallt i händerna så att jag inte fastnar i hennes mun. Och att vara lugn själv hjälper Bellie jättemycket, för då blir hon oxå lugn och går inte i taket över en galoppfattning t.ex.
Jag är bra på att stressa upp mig själv. Vi kan trava runt jättefint och harmoniskt, men så tänker jag att "nu kör vi lite galopp" och helt plötsligt innan jag ens givit galopphjälpen så blir B skitsur och spänd och tänker bakåt. Hur lätt det kan vara att "förstöra" något genom att föra över sina egna känslor på hästen. Så fort jag e lugn och andas i galoppen så går det ju såååå bra.
Gud, varför kan man inte agera efter sånahär självklara saker för? Man gör så stora saker av allt! :-P Ska verkligen tänka ÄNNU mer på vad jag ger för signaler till min häst i fortsättningen. För hur som helst så är det alltid jag som ryttare som formar hästen, och oavsett vad för tok hon hittar på är det min uppgift att lösa det och aldrig hennes fel. Är det en sån enkel sak som att jag behöver jobba på mina hjärnspöken är det klart att jag kommer fixa det!
Ovanliga sjukdomar/skador
Av någon anledning har mina hästar alltid lyckats med det omöjliga. Ovanliga elr konstiga sjukdomar/skador.. Hur dom lyckats vet jag inte.
Moongate full utav utslag. Han hade fått nässelfeber i den högre graden och han var uppsvälld i hela ansiktet, ögonen, luftrören. Ja ni ser ju. Dåligt rädd jag blev när jag såg honom i hagen den dagen.
Moongate var en olycksfågel och drabbades av det mesta. Hältor, tåkappor in i hoven, lymfangit, nässelfeber.
Här busade Bellan i hagen och gick omkull, och efteråt började hon halta och jag upptäckte en stor knöl mellan frambenen. Det var ett hematom. Som ett blåmärke fast vätskefyllt, och vätskan vandrar neråt i kroppen, varpå knölen ändrade sig från dag till dag. Snuskigt!
Knöl i ögonvrån. Bellis fick helt plötsligt en knöl stor som en ärta i ögonvrån, och det började även rinna ur hennes öga. Först trodde vi på en vagel, men då den aldrig försvann började vi fundera på tumör. Vi åkte in till kliniken och skulle ta cellprov, men B var inte samarbetsvillig så vet. fick nöja sig med bilder som hon skickade till någon stor klinik neröver. 1 år senare försvann den av sig själv..? Mysko.
Avsliten muskel. Se höger bak, helt uppsvällt från hasen och uppåt. B fick "muskelsenan" Peroneus Tertius avsliten. Många veterinärer får inte ens se denhär skadan under hela sin tid som veterinär. Min ena vet. har på 40 år i yrket, sett denhär skadan 3 (!!!) ggr.
Film:
Jag hoppas att vi hädanefter slipper skador och sjukdomar. Vanliga som ovanliga. Man går inte en dag utan att oroa sig för lilla Bellisbus. Och rullat fast i boxen har hon gjort 2 ggr nu, och gått ner i dike har vi gjort 2 ggr varav ena så landade hon på mitt ben och vi satt fast ett tag. Hon satt fast 20 minuter och bärgningsbilen var påväg.
Sen har hon ju sin sparkskada på 3 ställen på rumpa/lår, det är sytt på 3 ställen och på ett ställe är det hål rakt in i muskeln. På halsen har hon något gammalt ärr, ett jack i muskeln.
Jag vet inte hur hon lyckas?? Hör aldrig talas om sånahär saker annars, hahaha. Söt hon är min fis.
Moongate full utav utslag. Han hade fått nässelfeber i den högre graden och han var uppsvälld i hela ansiktet, ögonen, luftrören. Ja ni ser ju. Dåligt rädd jag blev när jag såg honom i hagen den dagen.
Moongate var en olycksfågel och drabbades av det mesta. Hältor, tåkappor in i hoven, lymfangit, nässelfeber.
Här busade Bellan i hagen och gick omkull, och efteråt började hon halta och jag upptäckte en stor knöl mellan frambenen. Det var ett hematom. Som ett blåmärke fast vätskefyllt, och vätskan vandrar neråt i kroppen, varpå knölen ändrade sig från dag till dag. Snuskigt!
Knöl i ögonvrån. Bellis fick helt plötsligt en knöl stor som en ärta i ögonvrån, och det började även rinna ur hennes öga. Först trodde vi på en vagel, men då den aldrig försvann började vi fundera på tumör. Vi åkte in till kliniken och skulle ta cellprov, men B var inte samarbetsvillig så vet. fick nöja sig med bilder som hon skickade till någon stor klinik neröver. 1 år senare försvann den av sig själv..? Mysko.
Avsliten muskel. Se höger bak, helt uppsvällt från hasen och uppåt. B fick "muskelsenan" Peroneus Tertius avsliten. Många veterinärer får inte ens se denhär skadan under hela sin tid som veterinär. Min ena vet. har på 40 år i yrket, sett denhär skadan 3 (!!!) ggr.
Film:
Jag hoppas att vi hädanefter slipper skador och sjukdomar. Vanliga som ovanliga. Man går inte en dag utan att oroa sig för lilla Bellisbus. Och rullat fast i boxen har hon gjort 2 ggr nu, och gått ner i dike har vi gjort 2 ggr varav ena så landade hon på mitt ben och vi satt fast ett tag. Hon satt fast 20 minuter och bärgningsbilen var påväg.
Sen har hon ju sin sparkskada på 3 ställen på rumpa/lår, det är sytt på 3 ställen och på ett ställe är det hål rakt in i muskeln. På halsen har hon något gammalt ärr, ett jack i muskeln.
Jag vet inte hur hon lyckas?? Hör aldrig talas om sånahär saker annars, hahaha. Söt hon är min fis.
Prestige nu och då
Detta inlägg är mest för min egen del. :-) Övre bilderna är från september (?), och de undre är från idag.
Ser ni några skillnader? Isåfall vilka?
Ser ni några skillnader? Isåfall vilka?
Sadlar
Mina sadlar har som sagt börjat glida bakåt, och igår tog jag kontakt med mina två sadelgurus (hihi). Fick lite tankar om det hela. Skönt att kunna bolla med någon!
Själv ser jag ju att det hänt en hel del. Sadlarna ligger annorlunda. Dressyrsadeln köpte jag när B fortfarande skrittades, och den ligger i mina ögon helt annorlunda nu. Så jag kanske har svaret.. Tänker dock inte skriva ut mina teorier och vad jag tänker just nu. Men jag bjuder på lite bilder!
Rygg
Kropp
Bates utan schabrak, Vid
Bates med schabrak
Prestige 35, sadlat där jag brukar
Prestige med schabrak, sadlat normalt
Prestige, sadlat längre bak än jag brukar, och där sadeln numera hamnar när den glidit (har dock ridit med padd)
Sadlat längre bak, så långt bak som sadeln glider
Själv ser jag ju att det hänt en hel del. Sadlarna ligger annorlunda. Dressyrsadeln köpte jag när B fortfarande skrittades, och den ligger i mina ögon helt annorlunda nu. Så jag kanske har svaret.. Tänker dock inte skriva ut mina teorier och vad jag tänker just nu. Men jag bjuder på lite bilder!
Rygg
Kropp
Bates utan schabrak, Vid
Bates med schabrak
Prestige 35, sadlat där jag brukar
Prestige med schabrak, sadlat normalt
Prestige, sadlat längre bak än jag brukar, och där sadeln numera hamnar när den glidit (har dock ridit med padd)
Sadlat längre bak, så långt bak som sadeln glider
Bettproblem
Jag har bettproblem! Need some help. Lite fler åsikter och syn på saken.
Bellie går just nu på sitt älskade raka eggbett i både hoppning och dressyren, och hon har länge haft det på våra uteritter oxå. Upplevde att hon fick skav av novabettet så användningen av det ligger på is än så länge. Jag tycker ju inte alls om bett utan fasta ringar och detta gjorde inte saken bättre.
Iallafall, jag vill ju ha NÅNTING att variera med. Så jag gav det 3delade eggbettet med gummi en chans till, och hon gick riktigt trevligt på det. Men det är ingenting jag vill ha i varken hoppning eller dressyr just nu när hon är som skjuten ur en kanon. För blir jag hård i handen har jag hellre ett rakt bett än ett 3delat och gummi.
Men - jag ORKAR verkligen inte byta bettet från hopptränset till dressyrtränset stup i ett. Och jag vill inte köpa ett exakt likadant bett, de känns som ett slöseri.
Har haft tvådelat på henne och det har hon funkat jättebra på, men det jag har är något för långt. Första året hade jag BARA tredelade bett av olika slag för det är det hon funkat bra på.
Så jag har funderat på att köpa ett två- eller tredelat bett i mindre strl. Men tredelade bett brukar hon bli stum på, men nu verkar det inte så längre iom att hon gillade nuvarande tredelade så bra. Tvådelat ja... jag har fått en spärr i huvudet och tror att om jag blir hård i handen så kan det åka upp i gommen på henne, trots att det inte ska det om det passar munnen och är i rätt strl.
Samtidigt resonerar jag som så att jag vill verkligen ha rakt inom hoppningen för där kan det bli lite mer tygeltag osv och då vill jag inte riskera nå klämskador utav delade bett. Och ska jag då ha rakt i hoppningen och ändra dressyrbett så känns det ändå fel, eftersom hon går så jäkla bra på sitt raka bett.
Har funderat på ett rakt eggbett med applemouth-material.. Fast det kanske inte gör någon skillnad? Lika bra att köpa ett likadant i metall som hon har nu? Och så får jag väl ha två exakt likadana bett då. Och så har jag detdär 3delade i gummi de tillfällen de passar (såsom joggingtur, skrittur, klättring m.m).
HJÄLP MIG i denna otroligt svåra situation. (ironi)
Bellie går just nu på sitt älskade raka eggbett i både hoppning och dressyren, och hon har länge haft det på våra uteritter oxå. Upplevde att hon fick skav av novabettet så användningen av det ligger på is än så länge. Jag tycker ju inte alls om bett utan fasta ringar och detta gjorde inte saken bättre.
Iallafall, jag vill ju ha NÅNTING att variera med. Så jag gav det 3delade eggbettet med gummi en chans till, och hon gick riktigt trevligt på det. Men det är ingenting jag vill ha i varken hoppning eller dressyr just nu när hon är som skjuten ur en kanon. För blir jag hård i handen har jag hellre ett rakt bett än ett 3delat och gummi.
Men - jag ORKAR verkligen inte byta bettet från hopptränset till dressyrtränset stup i ett. Och jag vill inte köpa ett exakt likadant bett, de känns som ett slöseri.
Har haft tvådelat på henne och det har hon funkat jättebra på, men det jag har är något för långt. Första året hade jag BARA tredelade bett av olika slag för det är det hon funkat bra på.
Så jag har funderat på att köpa ett två- eller tredelat bett i mindre strl. Men tredelade bett brukar hon bli stum på, men nu verkar det inte så längre iom att hon gillade nuvarande tredelade så bra. Tvådelat ja... jag har fått en spärr i huvudet och tror att om jag blir hård i handen så kan det åka upp i gommen på henne, trots att det inte ska det om det passar munnen och är i rätt strl.
Samtidigt resonerar jag som så att jag vill verkligen ha rakt inom hoppningen för där kan det bli lite mer tygeltag osv och då vill jag inte riskera nå klämskador utav delade bett. Och ska jag då ha rakt i hoppningen och ändra dressyrbett så känns det ändå fel, eftersom hon går så jäkla bra på sitt raka bett.
Har funderat på ett rakt eggbett med applemouth-material.. Fast det kanske inte gör någon skillnad? Lika bra att köpa ett likadant i metall som hon har nu? Och så får jag väl ha två exakt likadana bett då. Och så har jag detdär 3delade i gummi de tillfällen de passar (såsom joggingtur, skrittur, klättring m.m).
HJÄLP MIG i denna otroligt svåra situation. (ironi)
Att fokusera på det negativa
Spånar vidare på det jag nämnde i dagens ridpass-inlägget, ang. att vi fokuserar så mycket på det negativa.
Så varför gör vi det? Gör ni det? Många gör det. Jag kan bara gå till mig själv och om ett ridpass inte går helt bra så känner man sig genast som en dålig ryttare som inte kan lösa situationerna som uppstår. Och sen kanske det finns en viss skuldkänsla och ångest i det hela oxå. Man vill ju gärna ge sin häst så bra upplevelser som möjligt, och alltid vara mjuk och fin i handen. Men om man av någon anledning har en häst med en dålig dag, där den blir dragig/seg osv. i munnen så går det inte alltid att vara helt mjuk t.ex när man ska göra halt.
Ibland när B blir för taggad och har pannkaka i skallen så lyssnar hon inte på mig oavsett om jag är lugn och mjuk, och har milslångt tålamod, eller tvärtom. Och då måste jag segdra för att få stopp. Och sånt gör mig så uppgiven, jag vet liksom inte vad jag ska göra. Jag är lugn och försöker vänta ut henne, och tillslut brukar det ju bli bra. Men för att komma dit så har jag måstat vara lite hård tillbaka när hon är det.
Så även om vissa delar i passet gått bra, till och med bättre än nånsin, så är det fortf. domdär bitarna där vi hade lite dragkamp som fastnar i tankarna. Varför? Det hjälper ju inte att gå omkring och tänka att man är sämst som inte kan rida, eller att fokusera på man gjorde dåligt. Som på dressyrlektionen här om dagen.. när tränaren frågade om vi var nöjda på slutet så säger jag "Njaaaae... hon var ju så springig.:/" Jävla pucko! När jag såg filmen här hemma flög jag av stolen (skoja) för jag blev så glad över hur mkt bättre vi är nu, än förut. Så jag har ingen rätt att klaga eller vara missnöjd ens. Jag ska vara nöjd för det som ÄR bra!
Så jag ska garanterat bli bättre på att plocka fram det som var bra under passet. För många ggr, iallafall för mig och B, så är det så att vi gör framsteg, men jag ser det inte så lätt just uppe i denhär frustrationen när det går dåligt emellanåt.
Ett tips till er är att alltid analysera ridpassen, särskilt om det gått dåligt. Jag brukar tänka på vad som gick bra, och glädjas över det. För då går det ju iaf åt rätt riktning! Sedan kan jag fråga mig själv om jag hade kunnat göra något bättre, och isåfall vad? Om jag inte kunnat göra något bättre, nä då får jag helt enkelt bara vara nöjd med passet iallafall, och hoppas att det går bättre nästa pass.
Oavsett om det ser ut såhär....
... eller såhär, så finns det ALLTID något som gått bra.
Så varför gör vi det? Gör ni det? Många gör det. Jag kan bara gå till mig själv och om ett ridpass inte går helt bra så känner man sig genast som en dålig ryttare som inte kan lösa situationerna som uppstår. Och sen kanske det finns en viss skuldkänsla och ångest i det hela oxå. Man vill ju gärna ge sin häst så bra upplevelser som möjligt, och alltid vara mjuk och fin i handen. Men om man av någon anledning har en häst med en dålig dag, där den blir dragig/seg osv. i munnen så går det inte alltid att vara helt mjuk t.ex när man ska göra halt.
Ibland när B blir för taggad och har pannkaka i skallen så lyssnar hon inte på mig oavsett om jag är lugn och mjuk, och har milslångt tålamod, eller tvärtom. Och då måste jag segdra för att få stopp. Och sånt gör mig så uppgiven, jag vet liksom inte vad jag ska göra. Jag är lugn och försöker vänta ut henne, och tillslut brukar det ju bli bra. Men för att komma dit så har jag måstat vara lite hård tillbaka när hon är det.
Så även om vissa delar i passet gått bra, till och med bättre än nånsin, så är det fortf. domdär bitarna där vi hade lite dragkamp som fastnar i tankarna. Varför? Det hjälper ju inte att gå omkring och tänka att man är sämst som inte kan rida, eller att fokusera på man gjorde dåligt. Som på dressyrlektionen här om dagen.. när tränaren frågade om vi var nöjda på slutet så säger jag "Njaaaae... hon var ju så springig.:/" Jävla pucko! När jag såg filmen här hemma flög jag av stolen (skoja) för jag blev så glad över hur mkt bättre vi är nu, än förut. Så jag har ingen rätt att klaga eller vara missnöjd ens. Jag ska vara nöjd för det som ÄR bra!
Så jag ska garanterat bli bättre på att plocka fram det som var bra under passet. För många ggr, iallafall för mig och B, så är det så att vi gör framsteg, men jag ser det inte så lätt just uppe i denhär frustrationen när det går dåligt emellanåt.
Ett tips till er är att alltid analysera ridpassen, särskilt om det gått dåligt. Jag brukar tänka på vad som gick bra, och glädjas över det. För då går det ju iaf åt rätt riktning! Sedan kan jag fråga mig själv om jag hade kunnat göra något bättre, och isåfall vad? Om jag inte kunnat göra något bättre, nä då får jag helt enkelt bara vara nöjd med passet iallafall, och hoppas att det går bättre nästa pass.
Oavsett om det ser ut såhär....
... eller såhär, så finns det ALLTID något som gått bra.
Ridning på is
Rider ni på is? I annat fall än skritt alltså. Jag har länge funderat på dedär, eller haft det i bakhuvudet utan att plocka fram det riktigt.
Det som har varit hindret för mig att trava/galoppera på is har varit för att jag tänkt att det är för hårt. Medans alla jag nämnt is-problem för har tyckt att "Ja, det blir ju så halt". Men jag har aldrig brytt mig om att det är halt, eftersom B ändå alltid har brodd. Så jag har blivit lite såhär "Jaha? Så det är ok att rida ändå, fast det är hårt?".
Läste då ett bra inlägg idag på tantgigants blogg om att is är utmärkt träningsunderlag för hästar, bara hästen är i balans. Det står även att is sviktar bra motför typ torra grusvägar/bilvägar på sommaren. Och det har jag hört förr oxå, att is sviktar så att det därför är ok att rida på det. Jag tänkte även på dethär med att det faktist finns något som kallas istrav, inom travet. Dom tävlingstravar på is. Då kan det ju inte vara så illa ändå.
Så, jag tänker börja motionera B lite mer nu och sluta upp med min is-noja. Det blir perfekt så att jag kan dryga ut veckans dagar emellan tränings-passen, för det har ju bara blivit skritt emellan passen nu och det gillar inte jag, vill rida på lite. Så jag kommer att ta mina älskade joggingpass efter träningsdagar när B får gå lungt, korta pass och bara sträcka ut i rätt friskt tempo men alltid i balans. Det är under joggingpassen hon är som trevligast nästan, har alltid varit så. Hon är otroligt trevlig då, lugn och fin, lyhörd och bär sig själv i bra balans. Och det är ju huvudsaken om man ska rida på is. Så det passar perfekt!
Rider ni på is och vad är era åsikter om det?
Det som har varit hindret för mig att trava/galoppera på is har varit för att jag tänkt att det är för hårt. Medans alla jag nämnt is-problem för har tyckt att "Ja, det blir ju så halt". Men jag har aldrig brytt mig om att det är halt, eftersom B ändå alltid har brodd. Så jag har blivit lite såhär "Jaha? Så det är ok att rida ändå, fast det är hårt?".
Läste då ett bra inlägg idag på tantgigants blogg om att is är utmärkt träningsunderlag för hästar, bara hästen är i balans. Det står även att is sviktar bra motför typ torra grusvägar/bilvägar på sommaren. Och det har jag hört förr oxå, att is sviktar så att det därför är ok att rida på det. Jag tänkte även på dethär med att det faktist finns något som kallas istrav, inom travet. Dom tävlingstravar på is. Då kan det ju inte vara så illa ändå.
Så, jag tänker börja motionera B lite mer nu och sluta upp med min is-noja. Det blir perfekt så att jag kan dryga ut veckans dagar emellan tränings-passen, för det har ju bara blivit skritt emellan passen nu och det gillar inte jag, vill rida på lite. Så jag kommer att ta mina älskade joggingpass efter träningsdagar när B får gå lungt, korta pass och bara sträcka ut i rätt friskt tempo men alltid i balans. Det är under joggingpassen hon är som trevligast nästan, har alltid varit så. Hon är otroligt trevlig då, lugn och fin, lyhörd och bär sig själv i bra balans. Och det är ju huvudsaken om man ska rida på is. Så det passar perfekt!
Rider ni på is och vad är era åsikter om det?
Respektlösa hovslagare?
Tycker man ofta hör om hovslagare som struntar i bokade tider för skoning, eller att dom blir flera timmar sena utan att ringa, eller ja, helt enkelt inte dyker upp utan att säga något. :O
Jag har aldrig varit med om det själv, jag tycker att vilken yrkesroll man än har så ska man ha respekt för sina kunder. Jag tycker det låter helt vansinne med hovslagare som gör sådär.. Jag skulle ALDRIG acceptera nå liknande, skulle byta hovis direkt. Man behandlar inte folk hur som helst. Hur står ni ut ni som har det så??
Jag har aldrig varit med om det själv, jag tycker att vilken yrkesroll man än har så ska man ha respekt för sina kunder. Jag tycker det låter helt vansinne med hovslagare som gör sådär.. Jag skulle ALDRIG acceptera nå liknande, skulle byta hovis direkt. Man behandlar inte folk hur som helst. Hur står ni ut ni som har det så??
Tyck till!
Nästa gång jag blir fotad ska jag inviga jackan jag köpte idag. Men jag vet inte vilket schabrak som blir bäst till den.. Är ju lite svårmatchat men.. :-) Alltid bra med flera åsikter! Så rösta gärna!
1. Grön/lila
2. Grön/grön
3. Grön/blå
4. Grön/svart
5. Grön/vit
Uppskattar verkligen er åsikt!
1. Grön/lila
2. Grön/grön
3. Grön/blå
4. Grön/svart
5. Grön/vit
Uppskattar verkligen er åsikt!
