minfux

Någon som kan tipsa om en bra sadelgjord för sadlar som glider fram? Har nämligen det problemet att min häst har sadelgjordsläget längre fram än sadelns läge, vilket gör att sadelgjorden drar fram sadeln. Inte mycket, men ändå. Har alltid blivit så, oavsett vilken av alla 30 sadlar jag provat. Dvs vare sig de varit för smala, för breda eller legat i balans har de glidit dendär lilla biten.

Helst vill man ju slippa det. Så har ni några tips på bra sadelgjordar? Antingen väldigt breda eller väldigt svängda, eller en kombination av dessa.

Vet ju att denhär Tixerant-gjorden ska funka utmärkt för detta problem, men den kostar ju därefter oxå, tyvärr.

Dethär inlägget liknar nog mitt ganska nyligen skrivna om hur man bättre går från negativ till positiv. Men detta inlägg ska specifikt handla om nervositet inför just tävling, riktig som clearround.

Jag har utvecklats så otroligt mycket på bara något år. Med mig själv alltså, mitt psyke. Jag är som sagt tidigare en människa som har (haft) väldigt lätt för att tänka negativt, backa av när nånting blir jobbigt och bara lägga ner. Förut om jag anmält mig till en tävling en vecka i förväg så fick jag ofta stryka mig några dagar innan eftersom jag bokstavligt talat satt hemma och skakade som ett jäkla löv så fort jag råkade tänka på tävlingen.

Det stal så otroligt mkt energi av mig att verkligen skaka av nervositet och ja, det blev för jobbigt.

Jag var även mycket så att jag måste berätta om min rädsla och nervositet. Jag gör verklighet av den. Säger till mina vänner och de jag har med mig på tävlingen att "Men gud hur ska detta gå?" "Åh nej ett plank, hon kommer stanna!" eller "Jag är sjukt nervös, tänk om hon stannar?" Ja, ni förstår. Allt sånt, jag gjorde min oro ännu mer verklig. Nu visste ju alla om att jag var nervös. Och jag hade även intalat mig själv att det kanske inte skulle gå så bra för oss.

Sen jag började träna för marianne fick jag lära mig att inte säga något om jag var rädd eller nervös. Jag kunde ju säga "Ne marianne dehär går inte", men redan efter första kommentaren jag la av så bad hon mig att inte säga något nästa gång, för nu hade jag ju redan ställt in mig på att det inte skulle gå.

Så jag bestämt mig för att inte ens säga något till Emma, som alltid får höra allt. Haha. Jag sa alltså ingenting om jag var rädd och nervös. Jag bara red. Och det gick ju bra?!

Sen dess att jag anmält mig till en träningstävling nu så förbjuder jag mig att tänka negativt, vad det än är. Jag tvingar mig själv att tänka orden "Det kommer gå bra", "Dehär klarar vi". Hela tiden säger jag så om jag börjar tänka på tävlingen och bli nervös. Och tänker även mycket på andningen. Andas med magen. Och blir det ändå "för mkt", att jag blir lite nervös. Så slänger jag bort tanken på träningstävlingen och tänker på annat.

Sen så håller jag ju mig till att inte säga nånting negativt till andra oxå, som att "oj vad högt!" Eller "Shit, hur ska detta gå?". Och jag kan bara säga att det har grym inverkan på en, iallafall på mig.

Jag var inte ens nervös idag. Elr ja, lite pirrig var man väl. Men jag andades hela banorna runt och kände mig inte orolig alls. Det var så skönt! Det har nästan känts som ett tvång att vara nervös på tävling, för att det ska vara så. Men nu vet jag att det är ok att vara lugn oxå.

Så det jag vill säga är, NI BESTÄMMER ÖVER ER SJÄLVA. Ni bestämmer om ni är nervös så att ni vill spy, och ni bestämmer om ni vill vara lugna och fokuserade. Ni har kontrollen. Jag säger det igen, om jag, extremfallet själv, klarar detta. Så gör ni lätt det!

Måste bara få dela med mig av denhär erfarenheten. Dom som känner mig vet att jag är (var) en ganska så negativ människa. Har lätt att ge upp, se ner på mig själv, tänka att jag inte klarar de eller de, tänka att det inte går. Att det är lika bra att skita i det. Fly från det jobbiga.

Så fort det blivit jobbigt har jag flytt. För att ta hoppningen nu då, där jag verkligen märkt av skillnad. Jag har ju varit grymt hopprädd, som de flesta vet. Jag brukar hålla mig på en nivå av 50-70cm, där jag tycker att 70cm känns väldigt läskigt.

Nu i höstas så debuterade jag 70cm bana på en träningstävling, och den höjden började kännas helt ok. Ingen rädsla. Men rädslan för annorlunda hinder fanns fortfarande kvar, t.ex titthinder, mattor osv.

Jag har alltid tjuvhållit Bellan i hoppningen, inte riktigt låtit henne galoppera. Vela ha 100% kontroll, dvs samla henne in i det sista för att ha kontroll på allt, t.ex var hon ska hoppa av.

Sen jag började träna för Marianne har utvecklingen gått otroligt snabbt framåt. Men rädslan över hoppningen har varit stor många lektioner även för Marianne. Jag minns en lektion för 4 veckor sedan, där jag verkligen var millimeternära på att börja grina utav alla känslor jag fick när Bellie stannade på en kryssoxer, som vi aldrig hoppat tidigare. Hindret låg på 60cm ungefär. Jag var så rädd, uppjagad, spänd och ja.. Jag höll på att bryta ihop.

När jag såg en av våra hoppfilmer för 3 veckor sedan så slog det mig att shit vilket undertempo jag red i. Vi red galoppbommar och hästen nådde knappt fram, såg jag på filmen. Så jag blev ganska sur på mig själv då.. Och där kommer det positiva tänkandet in.

Till nästa hoppträning då, dvs förra veckan, så förbjöd jag mig själv att tänka nånting negativt över huvudtaget. Och istället endast tänka framåt. Så jag satt hela dagen och intalade mig själv att jag skulle rida FRAM, och jag skulle ta Bellie över hindren. Jag skulle driva om det blev tveksam ridning, och jag skulle inte vara rädd. Hela dagen satt jag så.

Vad hände? Jo precis det jag hade tänkt. Jag vågade rida framåt, släppa handbromsen, parera henne när det blev osäkert och jag vågade HOPPA! Utan att känna någon större rädsla.

Den lektionen gav mig 10ggr bättre självförtroende än innan, och tills igår hade jag laddat upp ännu mer med positivt tänkande. Och vad hände? Jag hoppade en bana på 80cm. Jag kan knappt tro det själv? Jag vågade rida an ett titthinder, och trots att hästen gick åt sidan första ggn vågade jag rida an, parera och driva tills vi kom över - utan större rädsla. Kände mig faktist nästan inge rädd eller nervös alls för själva höjden.

Vet ni hur skönt det känns att jag äntligen börjar komma över rädslan, och kunna ha kul istället för att börja grina av alla möjliga känslor som samlas i mig när jag blir rädd, spänd och nervös? Det är underbart!!

Och med detta vill jag säga, har ni något problem, någon rädsla eller någonting ni tycker känns jobbigt. TÄNKT POSITIVT! För om jag, världens surkart som tänker (tänkte) negativt hela tiden så fort nånting kändes jobbigt eller läskigt, om jag kan tänka positivt och det faktist fungerar, då kan NI det!

Har ni tänkt på hur mycket man riskerar när man rider och sysslar med hästar? Jag har massa små skavanker som jag känner av i vardagen, men som är så pass små att jag inte direkt lider utav dom. Jag menar man kan ha det så mycket värre.

Jag har ett brutet sittben vilket medfört snett bäcken och helt felmusklad högersida på mig. Efter naprapat i 1,5 års tid börjar jag äntligen bli återställd.

Jag har en bruten handled, höger. I perioder kan jag inte ens öppna dörrhandtag, borsta min häst riktigt eller ja såna enkla grejer, utan att det gör väldigt ont. Minsta lilla belastning gör jätteont. Nu i vinter har det inte gjort riktigt ont, men jag har aldrig kunnat ta i som vanligt t.ex vid massage, för jag känner att då kommer det göra ont. Förut kunde jag ta i som vanligt, men hade jätteont i perioder istället.

Jag har två skavanker från hoppträningarna jag nyss börjat med, haha. Det är en tå.. jag landade rakt ner med stortån i ridhusbotten och den böjdes väl på något vis. Så den är inte lika böjbar, och gör ont i böjningen. Jag har även ryggont som dyker upp med jämna mellanrum sedan jag ramlade in i hindret.

Även min högertumme påverkas nu, dock är den skadan inte ridrelaterad. Vaknade upp för 1 mån sen och hade så ont i tum-knogen, och den är fortf. inte bättre. Böjer jag den framåt eller bakåt så får jag ont. T.ex när jag ska pressa citron, haha.

Så det är smågrejer som inte gör sån stor skillnad men som ändå är där och gör ont.

Vad har ni för små men efter ridningen? :-)

Jo jag funderade på detta med westernridning. Är ju inte alls insatt... Men tycker det är lite komiskt att westernryttare har som ursäkt att de rider med vikthjälper, till att använda extremt skarpa bett. För att "de rider ju ändå inte med någon tygel och tar inte i bettet". Men borde de då inte kunna använda ett vanligt milt bett? Om de nu aldrig behöver använda bettet? Om de inte kan det, då säger det ju sig självt att det skarpa bettet verkar ändå, trots att man inte tar i det. Eller? Skulle gärna vilja förstå.

Sen.. rider inte dressyrryttare oxå med vikthjälper? Visst är det från person till person hur man rider, men jag rider iallafall med vikthjälper och höfterna, i den mån som fungerar för oss där vi är idag. Så jag förstår inte riktigt det påståendet heller.

Någon som kan svara på detta?

Här är några bett jag aldrig skulle sätta i en hästs mun, inte ens om jag fick betalt.


Waterfordbett - pga det är omöjligt att inte klämma hästens laner med detta bett. Råkar det dessutom vara något långt, att det tillåts glida något i sidled blir det ännu värre.



Pessoabett - pga de många signaler detta bett ger hästen, på en och samma gång. Samt att det inte går att ge eftergift såvida man inte länger ut hela tygeln, dvs hästen känner de många olika signalerna konstant. Oftast knäpper hästen av i nacken och ger upp.


Westernbett m. rulle - Jag ryser av att bara tänka tanken. Hästens gom är inte ens i närheten av att vara så hög som dendär porten är på bettet. Minsta lilla man tar i tygeln här, i den extrema hävstången, så far porten rakt upp i gommen på hästen. Fy fan vad ont...! Även här har jag sett tydligt exemplar på häst som ger upp och knäpper av i nacken totalt.

Kan tillägga att jag inte skulle sätta in något gag-bett eller ett bett med port i Bellas mun. Tillägger även att jag alltid förutsätter att man rider med mjuk hand, på alla bett. Så att handen avgör bettets skarphet är inte en godtagbar ursäkt att rida på dessa bett, eftersom man alltid ska rida med mjuk hand i den mån det går.

(Blev inspirerad av Anna med Crazzen att skriva lite om detta)

Varför envisas folk med att säga att de har ett varmblod? Speciellt de med travare. Varmblod är så många olika raser. Jag blir bara förvirrad om någon säger att den äger ett varmblod. Då blir man liksom, jaha? Du har en travare som du kallar varmblod? Eller någon annan ras? Varför inte säga rasen direkt...?

Vet vissa som vägrar kalla sin häst travare för att den inte går på travet. Men rasen är ju travare, så varför försöka slingra sig ifrån det? Visst, jag kallar inte Bellie för travhäst, för DET tolkar jag som en häst som springer på  travet. Men travare det är hon allt, och kommer alltid att vara. Oavsett vilken gren hon används till. Sen hör hennes ras till varmblod, självklart. Men som sagt, varmblod innehåller massvis av raser så det blir väldigt förvirrande att säga att man har ett varmblod.

Samma med kallblod egentligen. Många säger att de har ett kallblod när de har en nordsvensk, men kallblod innefattar hur många raser som helst, så det kan likagärna vara en shirehäst de har, eller en fjording.

Vet inte om det är så, men verkar som att väldigt många missat att halvblodens korrekta benämning är "svenskt varmblod". Vet även folk som benämner sina travare som SVENSKT VARMBLOD. What??

..såg Bellan ut första  vintern vi hade tillsammans. Ingen vacker syn..

Våren 2009:



De finns de som skyller på att det är deras hästar som har "lätt att falla ur" och använder det som försvar mot hur hästen ser ut på vårkanten, tänk om. Det finns alltid en lösning.. Fodret är största boven i en häst som faller ur. Den kan ju ha mask oxå men för att den ska se ut såhär tack vare mask ska den nog ha en jäkla massa mask. Så det finns hjälp att få, skaffa rätt foder så kommer er häst att hålla sig fin, sommar som vinter.

Våren 2010:

Bra mycket rundare och goare häst med mer rätt foder för henne

Har dock ökat på proteingivan ännu mer detta år. :-) Så får hoppas hon håller sig fin nu..

Ska prova på ett litet experiment idag tänkte jag. Nämligen changeable shimz. Eftersom dessa sadlar sjunker så mkt så lägger de sig lite för nära manken på B så vill prova lyfta den lite.



Man kan ändra en hel del med dessa sadlar, så härligt! Finns många möjligheter, som ni kan se på bilderna. :-)

Bytte ju som sagt bomvidden på hoppsadeln förut, och eftersom någon här frågat lite om utbytbar bomvidd och hur det fungerar så fotade jag lite bilder som jag nu lägger ut. :-) Vad sur jag blir på mig själv nu när jag tittar på bilderna.... vid ligger ju för tusan på snudd till bakvikt, inte mycket, men tillräckligt! Jag som är så himla noga med sånt.. antar att det är för att jag inte tagit tag i saken och titta hur den ligger nu när hon musklat sig så mycket över ryggen. Nog för att jag tittar innan varje ridtur, men att ta av schabraket och fota gör det mycket klarare för mig hur en sadel ligger.

Vilket spån jag är. Igår så nämnde Emma att jag kanske borde prova byta bomvidd eftersom hon musklat sig. Så himla självklart egentligen, men eftersom den funkat så bra och legat bra för ögat innan ridning etc. så har jag kört på den. Men nu så ... gick det upp för mig. Dock ser xvid istället ut att ligga i framvikt, så jag skulle behöva ett mellanting. Ska därför försöka med tunna fish-inlägg nästa ridtur och se hur det tar sig.


Här har jag börjat skruva upp de två skruvarna på utsidan, steg 1 alltså


Sedan har jag här tagit lös bossorna för att komma åt de inre 4 skruvarna som sitter i koppjärnet


Här har jag vikit upp flärpen samt skruvat lös de två översta skruvarna, de två nedersta tas sedan bort


Här har jag satt i det bredare koppjärnet och börjat skruva lite i det


Vid


Vid


Xvid


Xvid

Nu när jag ser det på bilderna så blir det ju mer och mer klart för mig att xvid ligger betydligt bättre! Men ska som sagt testa med fish i för att få upp den något.

Måste säga att det är guld värt med utbytbara koppjärn. Och just Griffins är så himla lätta att ha och göra med. Har haft en hel del Wintec oxå, men fy fan... man blir gråhårig på att byta koppjärn på dom. Hua vad arg jag kunde bli! ;p haha..

Blev inspirerad av dressyrmupparna och skriva fördomar inom olika grenar. DOCK är detta mina egna fördomar, och inte allmänna. Finns ju massvis mer än de jag har. ;)

Dressyrryttare
* Harvar i ridhuset dag efter dag, rider sällan (eller aldrig) ut... hästen kan faktist bli rädd för ett löv eller skada sig allvarligt på en trädrot.

Hoppryttare
* Sadelpaddar, gramantyglar och sadlar i bakvikt är favoritutrustningen
* Rider sällan elr aldrig dressyr, på sin höjd markarbete

Skogsmullar
* Rider runt i skogarna utan någon som helst tanke på att rida hästen på ett för den fördelaktigt sätt
* Sätt gärna på ett pessoa eller annat otrevligt bett, hästen sticker ju
* Har gärna en opassande skitsadel... vadå, sadel som sadel? Dah!

Ridtravarägare
* De är inte tillräckligt erfarna/tar inte tillräckligt mycket hjälp för att skola om hästen från grunden....Fast..va? Skola om? de räcker väl att hästen böjer på nacken?
* De slarvar otroligt mycket med grundridningen
* Prio ett är att hästen kan ta sig över höga hinder, spelar ingen roll hur den gör det eller vad som händer emellan hindren
* De har opassande, helst märkeslösa skitsadlar
* För långa bett, gärna pessoa
* De tycker de gjort ett superfint jobb med hästen när den äntligen kröker på nacken utav snodden eller pessoat

Vad är era fördomar?

... ang. dagens fråga denna gång. Väldigt många skriver att de lindar för att ge STÖD, något som jag funderat på länge. Lindor ger väl ändå inte stöd? Åt vadå? En häst på 500kg... ska ett litet fleecestycke stadga upp det? Nja.. Vart har ni fått detta ifrån undrar jag? Fakta på det?

Det är annorlunda på ett människoben, för där är det muskler vi stadgar upp med lindor. Muskler existerar inte på ett hästben där vi lindar dem.

Så att de skulle ge stöd tror jag inte ett dugg på. Har aldrig använt lindor och min häst är inte trasig i benen. Har svårt att tro att man hjälper benen att vara hela och friska genom att linda vid ridning.

Har sugit på denna karamell länge.. ska jag skriva om detta eller inte? Men så trillade en kommentar nyss in om precis vad jag tycker ang. detta, så det blev pricken över iet.

Det var väldigt många som tog åt sig av min diss idag. Såg att några skrivit att de absolut inte trodde det var vanligt att travare hamnade i fel händer, och att de allra flesta säljare kollar upp sin hästs blivande ägare.

Då undrar jag, vilken drömvärld lever ni i? Vad underbart det hade varit om det hade varit så. :-) Då hade ju ingen häst behövt haft det dåligt.

Får upp en liten fundering då, varför tror ni travare fått det rykte de har inom "ridvärlden"? Varför tror ni att folk fortfarande blir helt chockade för att dom ser en travare som rids som INTE har avlånga travarmuskler? För att de hamnar i så bra och välmående hem och blir så väl omskötta och omskolade? Nja..

Jag är dundersäker på att travarna fått alla sina rykten och fördomar tack vare folk som tar sig vatten över huvudet, dvs tar sig an en travhäst och sen har dom absolut ingen aning om hur de ska gå tillväga för att skola om den till en ridhäst. De tar inte hjälp, de tar till en massa dåliga hjälpmedel. Ämnet har varit uppe förut. De slänger på pessoabett och snoddar hit och dit för att på snabbast sätt få hästen att kröka på nacken.

Hur ofta är det inte man ser en 12åring som fått sig en travare för att föräldrarna tyckte att "men oj vilken billig häst! den köper vi arne"..?

Hur ofta klickar man inte in sig på en blogg och ser en stackare som fortf. har kvar alla travarmuskler och rids på diverse taskiga hjälpmedel på ett ofördelaktigt vis, trots att den varit så kallad ridtravare i flera år?? Väldigt ofta!

Jag kan själv säga att jag varit en utav dessa som tagit mig vatten över huvudet, då jag inte visste bättre. Men hade nog förstånd att lämna tillbaka hästarna till ägaren (foderhästar), och inse att jag inte kunde lösa problemet. Fast jag kanske skulle ha satt på en snodd och slängt på ett pessoa? ;-) 

Dessutom blir travarna tyvärr ofta vandringspokaler eftersom folk helt enkelt inte kan, har tid, eller lust med allt det krävs för att skola om hästen. Jag tycker avlivning är mycket bättre.

.. blir en ny hoppsadel. Har ju gått och spånat nu ett tag, och B är rätt svår att hitta sadel till. Men genom att ha testat drygt 30 sadlar har jag ett bra hum om vad som skulle kunna vara något. Blir dock inte förrän mot sommaren, har inte råd att lägga ut större klumpsummor nu. Och spara är jag inte duktig på alls. ;)

Det blir antingen en Bates Momentum, Elevation eller Pessoa Legacy, beroende på vilken/om någon passar, och vilken jag gillar bäst.

Det lutar mest åt Bates. Dock blir jag lite förvirrad, har inte riktigt förstått om Momentumen endast finns med mockasits/vulster? För på vissa annonser är det en sadel i helt läder, och ändå står det Momentum. Så antingen vet dom inte vilken modell dom har, eller så finns den i både och. Någon som vet?

Annars är jag mest sugen på Elevationen. Den är tycker jag ser rakast ut (tittar på flertal bilder) och har sittpunkten långt fram. Man kan även byta knästöd på Bates-sadlarna, vilket man inte kan på Pessoan.

Någon som har någon av dessa sadlar/ridit i dom och kan säga vad ni tycker om dom?


Bates Elevation



Bates Momentum


Pessoa Legacy XP3

Hade dock velat ha mörkbrun sadel.. men det finns tyvärr inte i dessa modeller. Legacyn har finast färg till fux om jag måste välja..



Btw vad gillar ni Bellan i denna färg på hopputrustning?

Jag tycker det är trist med folk som måste klanka ner på andra för att få klättra upp några steg själv. Jag tycker synd om dom, det måste ju vara jättejobbigt att gå runt att känna så negativ avundsjuka och/eller så dålig självkänsla/självförtroende att man söker svagheter hos andra, bara för att få känna sig bättre? Det måste vara jättejobbigt att inte kunna glädjas över andras framsteg och framgångar.

Folk som bara måste döma andra, leta fel, leta brister. Bara för att få döma.. Och det värsta av allt, ni kan inte stå för vad ni tycker! Jag tycker det är så otroligt pinsamt, nästan så att jag skäms åt er. Hur kan ni gilla er själva när ni skrivit en elak kommentar, medvetet, och dessutom inte fyllt i vilka ni är? Så fruktansvärt patetiskt. Var har ni stoltheten? Ni kränker ju er själva för tusan!

Som i ridningen. Jag tror de flesta har en tränare de trivs med och som följt en som ekipage ett tag, som vet vad man behöver för att utvecklas, som vet vad man klarar av för stunden och som vet exakt vad, när och hur man ska korrigera något.

Det har jag. Jag har Emma, som tränat mig och Bella i nu 2,5 år. Som känner oss utan och innan, som vet exakt vad vi behöver för typ träning, som ser exakt vad som behöver korrigeras och när. Hon vet exakt när vi måste ta ett steg bakåt och vänta ut mig för att mitt psykiska inte alltid hänger med, hon vet precis vad vi behöver för att utvecklas som ekipage, och när någon av mig och B måste vänta lite för att kunna hänga med varandra tillsammans. Hon vet precis när det blir för mycket för någon av mig och B, och alltid har hon en lösning på våra problem. Och det viktigaste, hon har alltid en plan, ett sunt tankesätt.

Jag behöver inte era påhopp och destruktiva kritik. Det är NI som behöver ändra er, det är ni som behöver hjälp. Inte jag eller min häst. Vi har läget så under kontroll, det har inte ni.

Innan ni postar en destruktiv, eller anonym kommentar igen, så fundera på varför ni gör det, vad ni får ut av det och vad det är som gör att ni är så svaga, och varför ni inte kan stå för era åsikter.

Imorgon är det ju min Bellas tur att hoppa, och jag tänkte höra om någon här har någon bra hoppövning att tipsa om? Det jag tänkte fokusera på är; att kunna landa i rätt galopp, samt att bibehålla galoppen till nästa hinder.

Det jag funderar på är om jag ska ställa upp några hinder lodrätt på medellinjen och hoppa från antingen A eller C, uppåt, och sedan svänga typ varannan höger, varannan vänster. På så sätt kan vi träna på att landa i rätt galopp på ett enkelt sätt, det svåra blir att behålla vänstern på rakt spår, och rakt emot ett hinder. Men det kan bli en bra utmaning för oss! :-)

Har ni något bra förslag så skriv gärna!

Blev inspirerad av Linneas rubrik om ändrat beteende hos häst (dock helt olika innehåll än vad jag tänkt skriva om).

Om en häst plötsligt ändrar sig, och skapar ett beteende den inte har hållit på med förut, så är det oftast något som är fel. Hästen försöker tala om något på sitt sätt, eftersom den (tyvärr) inte kan prata. Många är för snabba med att säga "äh men han är bara tjurig", "han glädjebockar bara" för att ta några exempel. Sedan så får ju hästen tillsägelser och ibland bestraffningar pga detta, när den bara försöker tala om att något är fel. Själv tycker jag att det är otroligt viktigt att lyssna på sin häst, för den talar till dig, på sitt sätt.

Jag har många ggr gjort misstaget att tänka "äh men detdär är nog ingenting". Och sedan har det gått så långt att det visst visade sig att det var något ändå.. Och då står man där och ångrar sig och undrar varför man inte lyssnade på hästen när den så tydligt försökte berätta att något inte stämde.

De misstagen gör jag aldrig igen. Säger B att något är galet, så är det oftast det oxå. Sen är hon en rödmärr ut i hovarna, men jag har lärt känna henne så pass väl att jag i princip alltid känner om det är hennes stofasoner eller om det är något som felar. Jag har som sagt tidigare även regelbundna koller hos vet, ET och massör. Samt har en del kunskap själv oxå som gör att jag kan ha extra koll på henne.

Som sist nu när B reagerade en gång när hovis var här, hon reagerade med att dra tbx hoven hela tiden när han slog i skon. Efter det var hon varm, och någon dag efter protesterade hon mot skänkelvikningar i ena varvet = mer belastning höger bak. Hon fick vila 3v, och sen en koll på kliniken. Totalt fräsch och mer än bra i alla benen var resultatet. Men tänk om jag struntat i hennes signaler? Nu var det ju ingenting, men jag kände ju att hennes protester inte var hennes vanliga som hon kan ta till med.. Och jag vill verkligen inte stå där sedan och ångra mig och fråga mig själv varför jag inte lyssnade. För mig känns det iallafall bäst att utesluta smärta först. Better safe than sorry.

Det jag ville säga var bara LYSSNA TILL ERA HÄSTAR, de talar faktist till er. Prata inte bort det, utan tänk till och uteslut eventuell smärta innan ni börjar 'bråka med dom'.

Tänkte jag skulle ta och förklara läget ang. Bellans vänsterfattningar. Det rullar in jättegulliga tips osv, vilket som sagt är jättegulligt av er, men allt sitter i min fuxmärrs huvud.

Det som är problemet är att hon börjar tänka bakåt så fort jag ens tänker vänster galopp. Och en häst som tänker bakåt går inte att arbeta eller traggla med, därför är hon ingen häst man kan försöka och försöka med tills det går, som man oftast gör med 'normala' hästar. Det fungerar inte när hon tänker bakåt helt enkelt, hon måste bjuda framåt för att jag ska kunna "traggla" med henne.

Hon har alltid haft svårare för vänstern, och tyckt att jag varit lite jobbigt. Det har blivit lite studs på stället innan vi kommit iväg och framåt. Sedan blev det värre och värre, säkert i kombination med att jag var sned i kroppen/bäckenet = satt jämt i högerfattning, samtidigt som jag kompenserar och ger för stora hjälper för att 'hjälpa henne' i vänsterfattningarna, vilket hon tycker blir jobbigt.

Detta höll på i över 1 år. Hon blev tokstressad och alldeles galen bara jag antydde till vänster galopp. Men med min tränare går det så bra så, felfritt. Inget bakåttänkande eller något.

Hon har alltid tagit vänster galopp i rätt varv efter hinder, i hagen, vid longering etc. Men just när jag som ryttare gör fattningen, det är då det kör ihop sig i skallen på henne.

Det har blivit en vana för henne att göra såhär, och hon är ju väldigt speciell oxå vilket gör det ännu svårare. Det har blivit ett mönster, att såhär beter man sig när matte ska fatta vänster galopp, det bara är så.

Så i somras fick jag nog och då började vi testa lite olika övningar, jag och Emma. Men gång på gång överlistade hon oss, och det som funkat ena ggn fungerade inte andra ggn eftersom hon då som sagt överlistat oss.

Nu har vi äntligen hittat något som fungerar, som vi testade för några månader sedan. Longering, från första ggn och framåt har hon tagit vänsterfattningarna. Hon får sån otrolig framåtbjudning så hon hinner nästan inte tänka bakåt. Först på Emmas komando från backen, och tillslut fick jag lägga mig i. Tillslut tog vi bort linan, men Emma låtsades fortf. longera, och jag fick fatta vänstern. Tillslut slutade Emma lägga sig i över huvudtaget, och vips jag kunde sätta flertalet fattningar utan hennes hjälp, och utan att B började tänka bakåt.

Efter det ställdes hon av på vila pga vi var oroliga över en eventuell hälta, precis när jag, utan hjälp av longering lyckats fatta flertalet fattningar utan bakåttänkande. Men när hon sattes igång var hon lika tjurig som innan, börjde tänka bakåt direkt vilket gjorde att jag som sagt inte ens kunde fortsätta försöka.

Hon har tagit den enstaka ggr nu några ridpass, vilket är stora framsteg. Det "enda" som krävs är att hon behåller framåtbjudningen och inte får chansen att tänka på vad hon egentligen gör, vad jag ber om.

Hoppas ni hänger med lite bättre nu! :-) Får ju en del nya läsare, som förstås inte vet våran bakgrund.

Dressyr är helt underbart, helt fantastiskt! Minsta lilla framsteg man gör, gör det hela så mycket roligare och intressantare. Man får mer förståelse för vad det egentligen handlar om och hur det egentligen ska kännas. Iallafall är det så för mig. Jag älskar dressyr! Förstår verkligen inte hur folk kan strunta i det, som dessutom är så otroligt viktigt för hållbarheten, och som är grunden till allt.

Jag fick önskemål av Beatrice om att skriva ett inlägg om vad man bör tänka på vid provridning av en sadel, som ryttare.

Har egentligen inget väldigt bra svar på det, det är så olika från person till person. Jag har ju fått lära mig den "hårda vägen" och ridit med sadlar som inte alls passar mig som ryttare. Jag har nöjt mig med sadlar som passat Bellie då det varit så svårt att hitta rätt sadlar till henne, och då har jag fått finna mig i att sitta dåligt.

Nu har jag två sadlar jag gillar, den ena fullkomligt avgudar jag, det har ni nog inte missat.

Det man bör tänka på är ju först och främst, vad gillar jag? Gillar jag stora stöd? Små? Djupt säte? Flat? Mjukt/hårt säte?

Man ska ju gilla sadeln man rider i, man ska tycka att den är bekväm och det ska framför allt kännas RÄTT. Det är ju många ggr man bara finner sig i det man har, som passar hästen. Då kanske man inte kan få allt, man kanske inte kan få detdär mjuka sätet eller domdär stora stöden. Det kan ju fungera ändå.

Dressyrmässigt skulle jag tipsa om att hitta en sadel som placerar dig i korrekt sits. Många ggr tror man (även jag gjorde) att sadeln inte gör så himla mycket, utan att man som ryttare måste jobba sig till en bra sits. Och visst är det så, till viss del. Men jag kan säga som så att jag red i en fruktansvärd framåtvikt förut, jag lutade mig framåt hela tiden. Hade jättebreda armar, armbågar och en svankande stjärt och utbuktande tuttar. När jag köpte min Tekna förändrades ALLT! Jag kunde helt plötsligt sitta upprätt, jag fick mina stora stöd och mitt djupa säte. Jag kom helt plötsligt åt hästen med små hjälper.

En annan sak man bör tänka på är hur hästen går i sadeln. Går den bättre/sämre än med andra sadlar? Osv. Sen kan man inte avgöra något sånt efter endast en ridtur, eftersom även hästar har olika dagar och humör.

Hoppas du blir nöjd med detta svar. :-)


Såhär snygg var min sits i fel sadel. Jag kunde inte sitta ner i traven över huvudtaget