Nu föll de allt på plats!
Satt här och funderade på vad som kan ha gjort att min häst börjat lägga tungan över bettet de senaste 2-3 veckorna. Sitter och läser, och ser att många skriver att många ggr kan det ha att göra med att bettet sitter för långt ner. Då slår det mig... för någon månad sedan (vet att jag nämnde det här oxå) så sänkte jag betten på hennes träns hela TVÅ HÅL. Det är väldigt mycket! Varför jag gjorde så var för att hon alltid gäspat, varenda gång jag tränsat henne. Gäspat och gäspat, så man får stå och vänta tills hon är klar för att kunna spänna tränset.
Därför tänkte jag att det kanske satt för högt upp, och sänkte då först 1 hål. Märkte att hon fortsatte gäspa som attan, och provade sänka ett till. Hästen blev nöjd. Inge gäspande vid tränsning utan helt lugn i munnen. Funkade bra vid ridning etc. Sen har hon ju ALLTID varit munnig mer eller mindre, då främst när krav ställs. Så hela våren/sommaren har hon ju hållit på så, som vanligt. MEN en sak till, jag har senaste 1-2 månaderna lagt märke till att NÄR jag tränsar, så lägger hon tungan över bettet VARJE gång, och sen lägger hon tillbaka den. Men just vid tränsningen så över med tungan när bettet kommit in i munnen, och sen rättar hon det själv innan jag kan spänna nosgrimman.
Men nu slog det liksom mig att det måste ju nästan vara så att i dehär gapandet så har hon nu kommit på att det funkar att lägga tungan över, när betten är så lågt ner. Så jag ska höja dom till rätt hål igen (gjorde visserligen det igår och hon lyckades fippla över tungan ett par ggr iallafall, men jag får se över betthöjden och se om jag kan få bort den olaten).
Låter inte det rimligt?? Att det är så det gått till... Sen kommer tandis nästa vecka, så tänkte rida extra mkt bettlöst bara ifall att.
Komplement till ridningen
Jag har länge känt att jag varken har kondition eller styrka nog för att orka rida Bellie ordentligt. När vi tränar dressyr syns det väldigt tydligt, hela jag faller isär. Ni som läser min blogg och har gjort ett tag vet att jag får små infall ibland när jag får för mig att t.ex börja springa. Det håller ett tag men sen tycker jag inte det är roligt längre, och då blir det inget av liksom.
Idag berättade en arbetsamrat om ett träningsställe här i närheten som bara innehåller ledarledda pass. Sånt älskar jag! Jag har gått i aerobic förut, och dans osv. Så jag checkade upp det, ringde och fixade medlemskap och köpte mig ett träningskort på 3 månader. Var iväg på första passet redan idag och det var GRYMT. Det var fanimej inte att underskatta eller. Fick kämpa som en tok. Det var typ 10 olika stationer med kondition/styrke-övningar, som vi upprepade 3 varv. Sen var det uppvärmning och nedvärmning. Sjukt jobbigt var det iaf. Men jätteskönt. Och KUL!! Framförallt. Vilket jag tror är absolut viktigast för att man ska fortsätta.
Med kräket uppe i halsen och armar och ben som var som lelösa tog jag mig hemöver och slängde mig sen i sängen. Längtar tills nästa två pass som är imorgon, då är det aerobic och core (bålstyrka). Spännande!
Utövar ni något utöver ridningen? Intressant att få veta om det är fler soffmuppar än mig eller om det finns dom som faktiskt anstränger sig för att vara i bra form när det behövs i ridningen. ;-)
Tacksam..
Det har nu gått 3 månader sedan senaste veterinärbesöket för min lilla tjej. 3 månader sedan vi fick dom glada beskeden att det förhoppningsvis inte kommer bli några problem i framtiden för min lilla häst. Att vi helt enkelt får leva med en rörelsestörning i skritten. I ena varvet.
Och för 4 månader sedan satt jag febrilt och letade nya hästar på hästnet, varvat med att jag satt och grät och trodde mitt älskade hjärta och jag skulle behöva gå skilda vägar. Den känslan vill inte jag uppleva än på många många år. Fy. Så ledsen som jag var. Sjukskrev mig några dagar från jobbet oxå. Mådde jättedåligt.
Och nu står vi här. Och det har funkat! Planen vi la upp har funkat. Det har till och med gått över förväntan. Det säger jag därför att senaste veckorna har jag helt ärligt inte ens känt något konstigt i hennes skritt, förutom vissa pass väldigt sällan. Jag menar, jag har ju varit helt inne på att vi får leva med en rörelsestörning i skritten och det har känts OK. Vi får anpassa träning efter dagsform osv. Men att det övht skulle bli BÄTTRE, det fanns inte i min värld. Men troligtvis har hon blivit stärkt i denna träning och med dessa övningar vi rider lite oftare nu för att lossa och stärka.
Det känns verkligen lovande för min lilla prinsessa. Jag hoppas hon får vara frisk många många år till. Vi har så mycket kvar att ge varandra, och jag är så tacksam för att jag har fått den möjligheten. Från att vara helt säker på att jag kommer att få ta bort henne, till att hon är helt frisk och typ i bättre form än någonsin. Jag är så GLAD. Så evigt tacksam över att få tillbringa mer tid med min finaste ögonsten.
My darling darling..
Bellas foderstat äntligen klar!
Ja, som rubriken lyder. Nu har jag räknat om hennes foderstat så mineralerna inte ligger på sånt himla överskott. Plus att hon nu får extra för pälsfällningen. Kom ihåg att det är protein hästen behöver extra av under pälsfällnings- och pälssättningsperioderna, då det går åt mycket protein till att sätta päls. :-) Så nu kommer hon att äta ca 400gram sojamjöl + 250gram Muskel. Och så månadsdosen av den viktiga mineralen Selen, i vanlig ordning.
Vill även påminna om att ni kan lära er räkna ut hästens foderbehov, läsa av höanalysen och se vad hästen får i sig, samt se vad som fattas i foderstaten, under min kategori "Räkna foderstat". Även om ni försökt förr och tyckt det varit krångligt, försök igen! Tryck på länken och prova er fram. En sak i taget. Många har lärt sig via mitt sätt att förklara, som annars inte alls förstått. Så prova ni oxå! Det ÄR superkul att kunna själv, och man får kontroll över vad hästen sätter i sig.
Tänk på att har man ingen analys, utan mixar hit och dit så kan det bli väldigt fel. Många ger mineraltillskott hit och dit "ifall att", vilket kan göra mer skada än nytta eftersom den ena mineralen kan slå ut den andra och upptagningsförmågan går förlorad. Det är mycket viktigt att balansen mellan Kalcium och Fosfor är som den ska. Och balansen mellan protein och energi är även den viktig. Därför är det inte bra att chansa på vad hästen kan behöva. Höet kan likagärna innehålla 3 MJ per kg foder, liksom 9 MJ per kg foder. Och det kan innehålla så lågt som 20 smbrp (smältbart råprotein) per kg foder liksom det kan innehålla 60 smbrp. Då kan ni ju tänka er hur det blir om man hejvilt börjar chansa.
Ordspråk som jag har med mig
Jag har läst några bra ordspråk som poppat upp här och var nu i dagarna, som verkligen satt sig i mitt huvud. Det är dags att börja LEVA! Ta gärna med er dessa ordspråk som kommer här nedan..
Det finns 5 saker i livet som man aldrig får tillbaka:
* Stenen... som redan är kastad
* Orden... som redan är sagda
* Möjligheten... som ej är använd
* Tiden... som har gått
* Människan... efter döden
* Stenen... som redan är kastad
* Orden... som redan är sagda
* Möjligheten... som ej är använd
* Tiden... som har gått
* Människan... efter döden
Livet är kort så:
Bryt regler.
Säg förlåt snabbt.
Kyss långsamt.
Älska på allvar.
Skratta hysteriskt.
Ångra aldrig det som fått dig att le.
"Livet är för kort för att oroa sig över vad andra tycker eller tänker om dig. Så lev livet och ge dom något att prata om!"
"Det är mindre viktigt vem som sårade dig och fick dig på fall. Det som är viktigt är vem som fick dig att le igen"
"Don't waste your time trying to impress others. Do what you love, and love what you do!"
Texterna/ordspråken säger det mesta. Jag har iaf blivit berörd av alla på ett eller annat sätt. De har verkligen fått mig att tänka till. Jag har blivit påmind om vad som är viktigt. Jag kan gå och vara ledsen över en nedvärderande kommentar på bloggen av en anonym person, i typ ett par dagar. Grubbla. Känna mig nere. Men det jag istället ska fokusera på är ju dom som faktiskt stöttar mig och B, och finns för oss no matter what. Vända om och lägga energin på dom fina människorna jag har omkring mig.
Det är även så viktigt att förlåta. När det kommer till min familj och sambo, så är jag alltid så himla noga med att aldrig någonsin lägga mig och sova och vara ovän med någon. Aldrig någonsin skiljas ovänner. Aldrig låta någon fara iväg förbannad. För jag skulle aldrig förlåta mig själv om jag lät ett dumt gräl bli det sista jag hade med någon.
Och livet är VERKLIGEN kort. Ju äldre man blir, desto snabbare går tiden. Ju mer inser jag vilka saker som är rätt att lägga fokus på. Det är fullkomligt slöseri med tid, att oroa mig över vad andra tycker/tänker om mig och min häst. Att tappa ridning/fokus för att all fokus går till att tänka på alla som kollar på oss. Jag ska lägga fokus och energi på min ridning och på min hästs träning. Då kommer vi att få som bäst resultat. Och jag ska göra det vi älskar, och älska det vi gör.
Genetiska förutsättningar
För ungefär 1 år sedan ställde jag upp i ett forskningsexpriment för travhästar, med hjälp av Bellas tagel som skickades in för analys. Tydligen hade man fått svar redan i somras, men mitt har försvunnit nånstans på vägen, som jag nu äntligen fått!
Spännande tycker jag. :-) Det finns 3 olika, CC, CA och AA. Där AA-hästarna är de som snabbast kommer till start, då de har bäst genetiska förutsättningar för trav.
Såhär har en travtränare förklarat det om CA, vilket Bella är:
"Det är först efter att man tränat en häst ett tag och därmed kommit upp i lite högre tempon som man märker att den saknar en naturlig fallenhet för att trava rent i högt tempo. De CA hästar jag har kört ”ställer”. Många olika termer används för att beskriva dessa hästar (ställer, skuttar, platsproblem), men gemensamt betyder de att hästarna har svårt att koordinera benen i högre tempon. Med mycket träning blir de bättre men det finns tyvärr alltid kvar. När jag tänker tillbaka på hästar jag varit i kontakt med så tror jag att det finns en hel del CA hästar."
Jag har ju ringt runt till Bellas travtränare och surrat lite för längesen, och de har sagt att hon inte klarar av att gå i högre tempon. Dom får henne aldrig att prestera i det tempot, utan hon börjar "studsa", som en av dom uttryckte sig.
På denna länk nedan kan man läsa mer om forskningsresultat m.m.
Fina fuxen
Efter att jag slutat jobba ikväll har jag spenderat tiden i hästhagen med min bästa vän. Min bästa vän som jag inte vet vad som kommer att hända mig. Jag har uppe någon slags fasad nu, jag håller huvudet högt och jag håller hoppet uppe. Förväntningarna är dock på botten och en del av mig har redan gett upp för jag vet vart det lutar.
När jag sätter mig ner och skriver ner detta, tänker på detta, så bryts fasaden direkt och tårarna kommer. Min älskade lilla B. :'( För att klara av detta övht, för att klara av denna väntan av ovisshet, så måste jag ha hoppet uppe och ta det som det kommer. Ta en sak i taget. Gå steg för steg.
Jag har kollat på hästannonser i några veckor, och till och med mailat på några. Jag antar att det är ett slags försvar mot det som komma skall, ett sätt att förbereda mig och ett sätt för mig att klara av dethär. Men vad vill jag ha? Vill jag ha något? Jag vill ha B. Jag jämför allt med henne. Först var jag helt säker på att jag skulle köpa mig en till travare. Men, jag ser ju fram emot en tävlingssesång nu i vår, och det är ju längre bort än så om jag tar en ifrån banan. Dock får den gärna vara riden något år, men inte utbildad. Det vill jag göra själv. Eller vill jag?
Nästa sekund är jag helt inne på en ridhäst. En häst med betydligt mer ridbarhet. Det är tre st halvblodshästar jag sett som jag kände kunde vara något för mig. Ändå känns det fel. Ingenting känns kul. Varför ska jag ha en "färdig" häst och tävla på? Jag är inte ens intresserad av tävlingen i sig. Jag är intresserad av allt jobb jag gjort och utvecklingen jag gör och vi gör, som ekipage. Jag och B. Att köpa en hopphäst och börja tävla i vår känns inte ens kul. Det känns opersonligt. Som att hästen skulle vara ett redskap liksom.
Jag får inse att jag kanske aldrig kommer känna för en häst så som jag känner för min B. Min första häst. Min lilla travhäst som jag slitit och kämpat med i 5,5 år... Att åka ut och tävla på henne, och lyckas med mina mål för henne och mig. DET är lycka. Inte att åka runt på en häst någon annan utbildat.
Nä, efter att jag fått detta nerskrivet kändes det plötsligt klart för mig att om jag skaffar mig en ny häst, ska jag ha en till outbildad häst. Som jag får forma och göra till "min egen".
Jag gillar travarna skarpt. Finns oändligt många superfina travare. Men det är inte förrän nu jag inser vad folk menat i alla år om att min B är ovanligt trevligt byggd, är en på miljonen och jag förstår ju att jag kommer att få gräva efter en nål i en höstack för att hitta en med en naturligt 3taktig galopp och bra vinklar bak, som B hade redan från början.
Allt känns bara omständigt. Jag vill ha Bellson, vi har så mycket kvar att ge. Hon har så mycket kvar att ge. Hon är tokfrisk i övrigt och bara 13 år, vi är långt ifrån färdiga med varandra. Min fina lilla guldfis.
Antar att det var den del av mig som redan gett upp som ni läst om här ovan. Jag önskar så innerligt att hon kan bli frisk och att chansen är god att hon blir fullt återställd. Finns ingenting jag önskar mer. Det skulle betyda allt och hela min värld att få ha kvar henne. Det gör så ont att se henne. Jag får hela tiden stoppa tankarna så att dom inte far iväg, och försöka hålla hoppet uppe när jag är med henne. Tankarna på allt vi kanske aldrig mer kommer att få göra ger mig en stor fet klump i magen. Jag vill inte att det ska komma.
Nu är allt som det är och det är bara att följa planen steg för steg som jag skrev längst upp, hålla huvet högt och hoppet uppe. Tiden utvisar vad som händer med fina fuxen, min bästa vän. <3
Tandraspning - hur gör ni?
Ligger hemma och är sjuk idag så jag passar på att blogga lite istället i den mån jag pallar. :-)
Läste en artikel, som handlar om att man inte ska raspa tänderna på hästar. Jag vet att det alltid pågått två olika sidor av detta. Vissa raspar, en självklarhet, medans vissa inte gör det. Jag har alltid gjort det, men jag börjar bli väldigt skeptisk. Jag vet att jag frågat Bellas tandraspare om dehär förr, och att jag var nöjd med svaret. Men jag är skeptisk ändå. Klart att alla pratar för sin grej liksom.
I artikeln förklarar Ove Wattle att tänderna är ca 10 cm långa från start, och när hästen är ca 20 år är det 3cm kvar av tänderna. Om man raspar hästens tänder blir dom kortare och kortare, och livslängden på tänderna minskar.
HÄR är artikeln.
Hur gör ni med hästens tänder? Hur ofta och vad?
Åsikter?
För nyfikenhetens skull vill jag veta vad ni ser (rörelsemönstret) på denna film:
Jag har tänkt om...
Igår när det gick som det gick, jag fick en slags paralysering och klarade inte av att rida för att hoppa, så bestämde jag mig för att fortsätta på 80-90cm. För det är där jag tycker det är kul! Nu var det ju 95cm, och det är egentligen ingen skillnad, iallafall så såg inte hindren nå större ut, men ändå så fanns det i mitt bakhuvud att det var skillnad, högre och större. Det är inte kul att tävla när jag pressar mig till att må dåligt.
Jag frågade mig varför jag gör det, och jag kom fram till att det är för andras skull. Inte för min egen. Jag jämför mig hela tiden med andra ekipage, speciellt andra ridtravarekipage. Jag tänker att 90-1m är ju ingenting för 90% av de som tävlar, och då spelar det ingen roll om dom så bara haft hästen i 6 månader. Det är piece of cake för dom. Och så tänker jag på mig, som kämpat på med mina hjärnspöken i 5 år, och jag är fortfarande på samma nivå höjdmässigt. Då blir det att jag sätter upp en högre ribba än vad jag egentligen tycker är kul själv, bara för att det ska se bra ut. Jag behöver inte ha som mål att tävla 1m dehär året, som var mitt mål i början av dehär året. Inte om det innebär att jag ska gruva mig, må dåligt och inte känna mig förberedd för uppgiften.
Ibland blir jag påmind att jag ju faktiskt tävlar för kul. Och jag kommer på mig själv att jag alltid sagt att jag är ute och tävlar för skojs skull. Men skoj har jag ju då inte när jag sätter gränser jag inte klarar av mentalt. Så jag har tänkt om, som jag nämnde ovan. Jag ska tävla 80-90 cm tills jag blir mer jämn i mina resultat, tills jag är stadig där och inte faller tillbaka till mina problem så lätt. För även om jag fort tar mig upp igen, så behövs det verkligen inte mycket för att jag ska falla. Ett tydligt bevis är ju i helgen, där jag ena dagen, orädd tar min häst genom banan på ett bra sätt och nollar. Andra dagen klarar jag inte ens av att puscha henne till att hoppa hinder nr 1, utan väljer att utgå för att jag inte fixar det.
Så detta är en liten reminder till mig själv. Tävla bara om det är på en nivå du tycker är KUL. Sluta jämför dig själv med andra ekipage. Jag tävlar inte för tävlandets skull, så jag behöver inte alls komma upp till 1m om jag inte känner mig 100% redo för det och kan ha roligt även på den nivån.
Foto: Lina Holmbom
För tunga ryttare...
Snor denna text från ett inlägg av ANNI på teamoveson. Texten kommer ursprungligen från Djurens Rätt.
"Förr sa man att hästar kan bära 1/6 av sin egen kroppsvikt. Detta motsvarar ca 17%. Ta då till exempel en Islandshäst som väger ca 350 kg. 1/6 av 350 kg är 60 kg. Om man då inte räknar med att Islandshästen är mer viktbärande än någon annan häst i förhållande till storlek, bör man alltså inte rida om man väger över 60 kg vilket de flesta vuxna gör idag. En studie gjord på galopphästar (Roslund, 2002) där man satte extravikter på ryttaren visar att en viktskillnad på 10 kg på en distans på 1600 meter innebar en högre hjärtfrekvens och därmed högre arbetsbelastning för hästen. 10 kg låter inte så mycket, men gör alltså en stor skillnad på hästen i längden."
"Förr sa man att hästar kan bära 1/6 av sin egen kroppsvikt. Detta motsvarar ca 17%. Ta då till exempel en Islandshäst som väger ca 350 kg. 1/6 av 350 kg är 60 kg. Om man då inte räknar med att Islandshästen är mer viktbärande än någon annan häst i förhållande till storlek, bör man alltså inte rida om man väger över 60 kg vilket de flesta vuxna gör idag. En studie gjord på galopphästar (Roslund, 2002) där man satte extravikter på ryttaren visar att en viktskillnad på 10 kg på en distans på 1600 meter innebar en högre hjärtfrekvens och därmed högre arbetsbelastning för hästen. 10 kg låter inte så mycket, men gör alltså en stor skillnad på hästen i längden."
"En studie har gjorts där man använde sig av åtta vuxna ridhästar som fick genomgå ett standard konditionstest under fyra olika villkor: att bära 15, 20, 25 eller 30% av sin egen kroppsvikt. Man frågade sig huruvida hästens vikt, skenbensomfång samt bredd på ländpartiet kunde användas för att bedöma hästens viktbärande förmåga. Under försöken övervakades pulsen före och efter träning, och direkt efter och tio minuter efter togs blodprov där man mätte mjölksyran. Prover togs även 24 och 48 timmar efter träning. Det gjordes också en subjektiv bedömning av muskeltäthet och muskelömhet 24 timmar före och 24 timmar efter träning. Hästarna varierade i storlek mellan 400 och 625 kg. Då hästarna bar 15 och 20% av sin egen kroppsvikt visade de relativt små indikationer på stress. Vid 25% däremot tenderade de att få en större skillnad vad gäller täthet och ömhet i muskulaturen. Då man gick upp på 30% lastvikt märktes en betydande skillnad. Bredden på ländryggen samt skenbensomfånget visade sig ha ett samband med hur mycket hästarna påverkades. Baserat på resultaten rekommenderar studiens författare att man inte belastar hästar med större vikt än vad som motsvarar 20% av hästens kroppsvikt, där då även sadeln bör räknas in. Intressant nog är det samma rekommendationer som finns publicerade redan 1920 i US Calvary Manuals of Horse Management."
"I dagsläget finns inga vetenskapliga belägg för att vissa hästraser skulle vara mer viktbärande än andra."
Själv skulle jag aldrig sätta mig på en mindre häst om jag vägde för mycket. Ever. Då är det upp till mig att bli hälsosammare och hitta en mer normal vikt, om jag tänker belasta en häst med mig på ryggen. Med mindre häst menar jag 500kg och neråt. Hur som helst, kanonbra att detta uppmärksammas! :-)
Uteritt
Red en uteritt på Bellson nu ikväll, har precis landat i soffan. :-) Körde vidare på tänket jag fick lära mig på Gittans lektion. Hon måste helt enkelt börja lyssna, och börja vänta. Hon ångar ju på bäst tusan hon vill annars, och tar jag en förhållning går den inte igenom över huvudtaget utan antingen tappar hon bakdel eller så slår hon upp huvve och menar på att jag inte ska lägga mig i, hon har ju en sådan bra plan själv. ;)
Det känns ju som om jag får bli så hård med henne ibland, men samtidigt, hon är ju inte ett dugg avslappnad eller harmonisk när hon kör sitt race..? Och när hon väntar på mig och jag får igenom det jag vill, och kommer till drivning istället, så är hon ju bara så lugn och fin. Och har kommit till ro. Det är ju dit jag vill komma längre och längre stunder, även på uteritterna. Det är väl inte mkt begärt? Eller är det? På en het häst som Bellsan. Hm.... ;)
Knepiga avtryck..
Nu har jag ju provat rida ännu en gång med en liten ihopvikt padd framtill vid koppjärnet på sadeln, för att få den smalare. Den lägger sig i mina ögon helt perfekt! Hade inte ens vågat tro på att de skulle kunna se så bra ut, för tidigare har den verkligen lättat från ryggen. Inte nu.
Bella jobbar på bra i den och jag har inte hittat några nackdelar ännu. Men, idag hade hon svettats ganska mkt, och mitt bekymmer är då att den lämnar två torra fläckar på vardera sida om ryggen. Suck. Vad beror detta på tro..? Måste googla lite. Men hur tusan kan det bli så när den ligger så bra för ögat? Den har inte blivit så tidigare, när jag rider utan padd fram, när den är för vid då vill säga. Knepigt!
Help me! :D
Sadeln..
Tror mig ha hittat en ganska bra lösning på sadelfronten oxå. Detta är en gammal bild nedan, men där syns min gelpadd jag haft för att motverka att schabraken glider. Idag tog jag bort den, oså lånade jag Mallans antiglidpadd som är superdupertunn, och så vek jag den till en 10cm bred "korv", som jag la längst fram vid koppjärnet på sadeln, och på så vis kom den upp en bit och låg (vad jag kunde se i skymningen) sjukt mkt bättre! I balans och den låg an väldigt bra.
Nästan så att jag kände skillnad när jag red i den oxå. Och den låg inte alls och klämde på nåt sätt utan det var väldigt "slappt" och skönt mot Bellan vid bossan. Så jag kommer nog att fixa en sånhär padd, och använd på dehär sättet tills jag funderat ut en permanent lösning. Lutar åt att stoppa i mer stoppning framtill när jag ska stoppa om den nu i sommar. :-) Samt köpa en Tixerant-gjord.
Nästan så att jag kände skillnad när jag red i den oxå. Och den låg inte alls och klämde på nåt sätt utan det var väldigt "slappt" och skönt mot Bellan vid bossan. Så jag kommer nog att fixa en sånhär padd, och använd på dehär sättet tills jag funderat ut en permanent lösning. Lutar åt att stoppa i mer stoppning framtill när jag ska stoppa om den nu i sommar. :-) Samt köpa en Tixerant-gjord.
Sadelutprovare på besök
Av en slump så fick jag chansen att ta hjälp av sadelutprovaren Karin Åberg idag, då Mallan hade ut henne. Jag bad henne bara kolla lite fort, det var alltså inget superseriöst besök utan jag hoppade in o slängde på Bellas sadel å ville ha ett utlåtande.
Hur som helst tror jag att jag kan släppa min noja nu, för nu har jag till o med fått sadeln godkänd av en sadelutprovare som jag hört mycket gott om. Hon tyckte inte bomformen var fel för Bellie, vilket varit min stora rädsla. Hon tyckte den var något för vid, och behöver komma upp lite. Vi provade lägga under en gelpadd som var tjockare fram för att se, och den blev helt i balans då. Vi pratade lite om att värma om sadeln, men det tyckte hon inte var nödvändigt då det var så pass lite. Men hon tyckte att jag på något sätt skulle padda upp den i fram. Iallafall så berättade jag att jag haft den i 2 år snart och att B går jättebra i den, vilket hon tyckte var nog för att jag skulle behålla den.
Fick även prova en Eric Le tixerant-gjord oxå, och red en kort sväng i alla gångarter. Mina nedrans schabrak glider ju som attan, och sadeln gled lite. Men inte lika mkt som den brukar tror jag, och gjorden låg kvar på plats. Skönt! Så jag tror jag kommer införskaffa en sådan så småningom. Ska bara klura ut vadför padd-aktigt jag ska ha framtill först, för att höja sadeln. Men jag e ändå lite lur på en omvärmning ändå.... Men tyckte hon det kändes onödigt så känns de kanske onödigt? Jag menar, hon hade kunnat tjäna 1500 spänn på mig där, men nä de tyckte hon inte var nödvändigt.
Iallafall, en klump har lättat från min mage! :-D Hallelulja!
Tack mina fina läsare!
Har fått jättemånga bra svar på mitt inlägg igår, eller ja. Alla svar var bra. Tusen tack för att ni lägger ner tid och svarar. Det hjälper verkligen!
Jag kan avslöja så mycket som att sedan tävlingen i Jättendal, så kände jag bara att Näe.. vi skippar denna höjd nu och håller oss till lägre ett tag. Och hästen.. hästen behöver en självförtroendeboost. Så jag ordnade med en hjälpryttare som ska prova tävla henne några ggr. Det blev bestämt förra veckan. :-) Jag tänkte sköta lite träningstävlingar och små klasser som 80cm. Men som läget är nu så kommer jag inte ens göra det. Ev. kommer jag få leta någon fler som kan tävla henne då E inte har tid alla tävlingar jag velat ha henne tävlad.
Så jag ska försöka leka fram det roliga i hoppningen igen, för det är verkligen inte kul att gå och vara livrädd och ha ångest när man ska hoppträna eller tävla. Å andra sidan finns de som sagt ingen bättre känsla när jag motbevisar mig själv och lyckas. Men det får ta den tid det tar tills jag e trygg och säker igen. :-)
Tankar..
Jag är just nu jättesugen på att ge upp hoppningen. Jag kämpar och kämpar och är livrädd till och från, och har varit de i alla år som jag haft B. Jag blev rädd innan jag träffade henne kan jag tillägga.
Det känns som jag bara förstör för henne. Men samtidigt, ibland, och i perioder, går det ju skitbra verkligen. Vi får världens samarbete, flyt och flow i ridningen mot hinder osv. och vi kan hoppa upp emot 1m. Idag... idag kom vi inte ens över 70 cm. Anledning? Jag blir rädd och vågar inte hjälpa henne. Anledning? Jag är rädd att flyga av i en tvärnit.
Hon är så vansinnigt känslig. Åt båda hållen. Om det går åt skogen på nåra hinder så blir jag osäker, och hon blir avvaktande mot hindren och är inte så sugen på att hoppa igen när hon kommit konstigt på hindren innan. Då ballar jag ur, slutar rida och så stoppar vi.
Nästa gång så är hon helt plötsligt mer på och framåt, och mer modig, vilket gör att även jag vågar vara mer modig, och hjälpa henne. Jag kan rida på ett aktivt och bra tempo och smacka på om det behövs om hon blir lite frågande.
Nästa gång går nånting snett och sen äre kört igen. Jag vågar inte hjälpa henne för hon blir så otroooligt backande mot hindren.
Vad ska jag göra? Det känns som jag vill ge upp, men ändå inte. Jag vet ju att vi kan, nånstans. Men är less på denna förbannade rädsla, som faktiskt inte verkar kunna gå att jobba bort. Då hade den väl varit borta på 5 år? Eller? Jag kanske ska skita i hoppningen? Men det känns ju dumt, för hästen älskar det ju.. Och det gör jag med när det funkar. Det finns inget som gör mig så lycklig som när vi ridit en lyckad runda i hoppning..
Kanske är det bara så enkelt att detta är ett stort bakslag, som det var längesedan vi hade, och att jag helt enkelt behöver gå ner stora kliv på nivån i hoppning just nu. Leka runt, ha kul, och komma igen..
HJÄLP MIG! :)
En extra träning i veckan?
Har många ggr blivit tipsad av min hopptränare att öva hemma på övningar hon ger mig och tycker är bra för B. Men jag har ju mina små regler om att inte rida i paddock helst mer än 2 dgr i veckan, max 3 ibland. Och hoppning endast 1 gång i veckan.
Men nu e jag lite lur ändå på om jag kan lägga in ett extrapass i veckan, åtminstone 2-4 gånger i månaden (de veckor jag inte tävlar), där jag rider markarbete/gymnastikhoppning på max 50-60cm hinder med studs, serier och travbommar, cavaletti osv.
Hon är ju välmusklad och i mycket bra kondition.
Hur ser ni på saken? Behöver lite åsikter!! :-D
Omstoppning av sadel
Var stoppar ni om era sadlar, ni i västernorrland? Tips på något bra ställe? Jag vet bara av ett ställe, och det är Hanngrens. Är de något att rekomendera? Och vilka fler ställen finns de? :-)
Dags för denna att få sig en omgång då jag haft den i 1,5 år nu. :-)
Sadelprovning
Provade två sadlar idag. En var Malins som jag testat förr, men som då avvisades med basta då den låg mycket i bakvikt, haha. Men av någon anledning brukar andra intrycket av en sadelprovning vara bättre. Så även nu. Och så hämtade jag Tildas dressyrsadel och provade den oxå. Jag tror faktiskt de finns hopp för min häst oxå! De stora problemet är egentligen att sadelgjordsläget är så långt fram motför sadelläget, vilket gör att sadelgjorden drar fram sadlarna. Det har alltid varit så. Tips på en bra sadelgjord för sånt? Kanske en väldigt svängd? Eller en såndär Eric Tixerant bla bla bla?
Tar väldigt gärna emot åsikter!
Först ut en Kentaur Elektra:
Sedan en Kentaur Medea:
Åsikter på dessa? Själv tycker jag båda sadlarna ligger ganska bra. Det är ett helt under att de båda ligger an hela ryggen. Jag tycker de ligger minimalt i bakvikt, men så fort jag drar tillbaka sadlarna till de läge JAG vill ha sadeln så hamnar de i balans. Men som sagt, dedär sadelgjordsläget förstör allt genom att dra fram sadlarna. Måste hitta någon lösning.
